Aftonbladet – 4 mars 1856, sida 2

läxan. — Vi meddela ur Östgötha Correspondenten följande artikel om Carl XII:s monument: Hvad Carl XII sjelf beträffar, så egde han, hvarken såsom regent eller fältherre, någon utmärkande högre egenskap. De krig, hvilka han såsom regent beslöt, sakna det politiskt beräknande förstånd, som man af en regent egt rättighet att fordra, och sättet hvarpå han utförde dem vittnar icke om några högre fältherreegenskaper. Men såsom riddersman står han allena i vår nyare historia, framför allt i monarkernas led, emedan man med allt skäl kan såga, att han var den ärligaste, tappraste, ordhålligaste och flärdlösaste soldat, som någonsin burit konongapurpurn. : Det är också varken såsom ledare af ett helt folks öden eller såsom anförare för dess armöer, som han kan prisas, utan endast för den manliga och ehevaleretka anda, hvarmed han kastade sig id i verldshändelsörna öch fortgiek sid väg. När den forskande häfdateeknaren till oeh med måste ogilla och fördöma, kan likväl skalden vara fullt berättigad att inspiroras till en lofsång öfver honom. Genom hans lif går — underbart nog, enär det är ebt till sista stunden fortsatt krigarelif — mindre en episk, än en rent dramatisk karakter, hvari ett sannt tragiskt element utvecklar sig, i det han kämpar emot en hel verld oeh stupar i striden, liksom träffåd af en blixt. Om en Shakespeare ännu i våra dagar lefde upp, skulle han helt visst gripa efter detta ämne, såsom en af historiens underbaraste företeelser. Under en tid, då Machiavells principer allt mera och mera utbredde sig, den politiska intrigen egde den största insats i statskonsten, demoralisationen, bigotteriet, jesuitismen och Ilättsinnet redan börjat gräfva under tronerna den graf, hvari deras ofelbarhet skulle falla innan seklets slut; under en sådan tid uppträdde kung Carl på verldsteatern, föraktande dess kuliss-spel, tryggande sig blott vid sitt svärd, sin bibel, sin trofasthet, sitt ord. Lägger man härtill den politiska tvekamp, som i mörkret utvecklade sina krafter emot honom inom landet, och som kastade sitt hemska sken på hans dödssätt, så eröfrar Han oemotståndligt åt sig en utmärkt plats — vi säga icke i landets historia — men i folkets hjertan. Hans lif är snarare en saga, som, lik en episod, flätar sig in i en sednare tids förhandlingar, men en saga, helt och hållet svensk, en verkligt svensk folksaga, som med alla sina dårskaper och olyckor skall fortlefva till den sednaste efterverld. En kung i hvarje tum, säger Shakespeare, en svensk i hvarje tum kan man säga om kung Carl: han var gudfruktig, tarflig, enkel, sanningskär, tapper; han älskade att tumla om bland stora händelser, utan att så noga beräkna målet; han hastade mot öfvermakten, utan att tänka på att gå under. Men hans fortsatta strid mot Ryssland och mästerprofvet — om också icke af fältherreskicklighet, men af beslutsam djerfhet — vid Narva gör honom framför allt till en äkta svensk. Vår historia har icke få vittnesbörd om att vi liksom oupphörligt arbetat till vår undergång; och likväl eger detta arbete karakteren af att vi snarare blifvit Cfvermannade, än besegrade. Det härflyter deraf att då andra länder varit styrde af statsmän, hafva vi företrädes blifvit styrde af krigare. Men Med kung Carl sjönk solen ned i den svenska häfdens hjeltedikt, och så åskfylld himlen dervid stod öch så blodröd solen sjönk, qvarlemnade den ett outplånligt intryck. På samma gång, som nationen — i hvars lynne det ligger mera berserkamod än statsmannalugn, mera vapenlek än idyll, mera ärlighet och öfverdåd, än diplomatiska finesser — inrymt åt honom en plats i sitt minnes pantheon, måste likväl hvarje redlig vän af fäderneslandet alltid bedja Gud bevara oss ifrån hvarje ny upplaga af XII:te Carl på den svenska kungatronen. Det skulle då vara förloradt. Såsom ett bevis på hvilket djupt intryck kung Carl gjort på den svenska allmogen, anföres i De la gardieska arkivet, femtonde delen, följande: .. Ty utanför Skåne, berättade en bonde, med fullt förtroende till uppgiftens sanning, var en Öö, som hette Hven, och på den ön var en stor skog, och i den skogen en nu först upptäckt grotta. I den grottan satt en stor man med ett stort slagsvärd vid sidan, stora elghudshandskar, ja till punkt och pricka så, som der står i Sinclairs visa om Carl XII klädsel. Så mycket mindre kunde tvifvel derom uppstå, som man tydligt sett, då han en gång ömsade strumpor, att han hade sex tår på ena foten, det hela verlden visste att blott Carl XII haft. Man behöfde således ieke frukta. När nöden blef som störst, skulle han åter träda i spetsen för svenskarne; ty Gud hade underbarligen fördolt honom der, då man tog en fallen officer och begrafde som den fallfe kungen. Han hade ieke åldrats i annat än att det lilla hår, som var qvär, blifvit grått, och i bibeln kunde män väl läsa om äldre män., . ..Efter nära haltannat århundrade hotar öss nu, kanske allvarligare än någonsin, en slutlig strid med Ryssland för försvaret af vår sjelfständighet. Vitro jätt ett värdigt monument, i detta Ogonbliek rest till : XII:te Carls. minne, skulle göra på fosterlandskänslan ett. djupt och -lefvande intryck; Såsom symbol af svensk ridderlighet, tapperhet och beslutsamhet att till sista man strida för fädernejorden, kan tm ANT SOON ANETTES AE a