Aftonbladet – 26 februari 1856, sida 2

vägen öfver den stora nya begrafningsplatsen, Så ofta jag ser denna plats, uppstår för mitt mitin enaf du högtidligaste dagar jag upplefvat. Jag hade varit med i sångchören när dentia begrafningsplats, Trefaldighetsaftonen den 12 Maj 1827, invigdes. Ännu ser jag framlidne erkebiskop Wallin stående på samma ställe der hans grafmonument nu står; ännu hör jag hans väldiga stämma ljuda öfver detta fält, nu så öfverfyldt af grafvårdar, men då blott af lefvande, andäktigt rörda menniskor, kanske desamma, hvilkas vårdar ännu synas; ännu hör jag honom, när ban, höjande armen mot den sjunkande vårsolen, uttalade följande oförgätliga ord: Men du förgängliga sol, som ännu lyser oss! Du har fullbordat en dagsresa öfver dessa dödlighetens nejder, hvarest konungagårdar gränsa till kyrkogårdar och de lefvandes lustställen ligga strödda kring de dödas hviloställen, — och vi veta väl hvad du säger oss, när du, sakta nedsjunkande bakom skogen, skickar till oss dina afskedsblickar: Det kommer aftonen, och skuggan varder stor.n Det var på denna kända hvilostad jag en I dag i förbigående upptäckte ett litet kors, måladt som svart mamor och med Torngrens namn uppå samt stående på en torfsäng, smyckad af de vackraste och bäst vårdade blommor. Säkerligen, tänkte jag, hafva hufvudstadens dansanta damer sammanskjutit till denna minnesvård, för att hylla minnet af den som för deras nöjen offrade hela sitt lif. Men en annan dag fann jag vid samma lilla kors ett ensamt ungt fruntimmer ifrigt sysselsatt. med att rensa bort ogräset och vattna : blommorna. Jag igenkände hennes ansigte. Det var tapetserarens dotter. Det var således hon som upprest detta lilla kors och planterat dessa vackra blommor, troligtvis af taeksamhet för det att hem fådt vars