Aftonbladet – 26 februari 1856, sida 2

alknänna gaturomhådlningen här i staden kommer, från d. 1 instundande Mars, att öfrveftagas af direktör Bångs f. d. tillsyningsman, Erie Briesson, (D. B.) nn mn SEN — Östgötha Correspondenten yttrar om den sednaste landshöfdinge-utnämningen: En utnämning har i dessa dagar egt rum, som är ganska anmärkningsvärd, kansko af lådgt större märkvärdighet än biskop Reuterdahls. Sedan hemligen regeringen nyligen utfärdat en klandshöfdinge-instrukon, som efter en tidnings ganska riktiga förmenande gör herrar landshöfdingar inom sina respektive län till något mindre än undersåter och något mera än konungar, borde man med allt skäl väntat att regeringen — för att bibehålla någon jemvigt mellan inaktfullkomligheten och dugligheten — borde göra sig all möjlig vinning om att till dessa embeten utse män med bepröfvad duglighet, framstående embetsmannaskicklighet och routine. För denna så naturliga fordran från landets sida synes regeringen likväl vara fullkomligt likgiltig, då den helt nyligen utnämt kammarherren baron C. Åkerhjelm till landshöfding i Örebro län. Mera än någonting annat torde denna befordran vittna om den riktning i hvilken systemet nu börjar att med förvånande uppriktighet framgå: på samma gång nemligen som man dekre terar åt länens första myndighet ett i visst afseende nästan godtyekligt öfverherrskap, befordrar man till denna sålunda mera än någonsin förr maktpåliggande plats en man utan alla framstående förtjenster, obekant inför nationen och hufvudsakligen känd kanske blott inom kamarillan — och hvilken kamarilla sedan? — som han möjligtvis kunnat göra några tjenster. . Misstaga vi oss icke alltför mycket, så har baron Akerhjelm aldrig kunnat geromgå någon examen vid Upsala universitet, hvadan han äfven nödgades afstå från sin afsigt att beträda den civila tjenstemannabanan, och kunde således enlast användas såsom attache Vid legationen i Florens, utan stt vi våga svärja på att han ens af ministern derstädes kunde användas. På sin plats förvärfvade han sig emellertid en viss takt, och det är Hufvudsurntnan i våra dagar, :hvarjerte hamn sedermera äfven gift sig på ett hos vederbörande myeket rekommenderande sätt, — äfven ett vilkor att komma fram nu för tiden. Vi veta att han, till följd af ridderskapets själfskrifna förmånsrätt, innehaft ordförandeplatsen vid förra statsutskottet och sednaste stafsfevisionen,oeh dervid oaturligtvis fyllt sin plats tillstyrelsens hugnad. Allt sedan 1844 har hån vid riksdagarne ifrigt sökt förvärfva sig meriter — och det med den mest segran de framgång — för att döma af den homone mu tillgodokemna befordran. : ; ; — Det är den nuvarande redaktionens af Aftonbladet verkliga afsigt och föresats att, på samma gång den icke vill veta af några konsiderationer, då det gäller ätt förfäkta sak och pringip, den icke heller villlåta paftihätskheten få makt öfver sin penna och förlora sig uti personlig. polemik. Vi veta alltför väl huru ringa uppbyggelse allmänheten har af det i egentlig mening så kallade stidningsgrälets, .oeh vi inse framför. allt attdet allmänna deraf. har mera. skada än: gagn. Men vi ärna ieke heller låta behandla oss med öfvermod eller skrämma oss af vreda attityder, sådana som svenska Tidningen för i dag intagit. Svenska Tidningen karakteriserar vårt sednaste yttrande i åfseeride på Fredrikshaldsmonumentet såsom susla bemödanden att när sköl tryta söka svärta sina motståndares afsigter, i uppenbar strid med hvad deras yttranden ådagalägga.. Vi skulle nu å vår sida äfven kunna gripa till några skarpa ord, för att tillrättavisa ett dylikt yttrande ochliksom S. T. förklara, att vi åt föraktet öfverlemna den usla beskyllningen, men vi spara gerna på dylika uttryck, utan rekommendera endast Svenska Tidningens yttrande till det afseende som den blinda vreden kan förtjena, då den oaktadt sin blindhet i viss mån hvilar på en aktningsvärd grund. Vi vilja endast fästa S. T:s uppmärksamhet på några små omständigheter: 1. Skäl har icke trutit oss uti den sak, som varit i fråga, utan synes det oss, då vi försöka att betrakta saken så opartiskt som möjligt, som detta skulle varit fallet med Svenska Tidningen. 2. Då man ur en tidningspolemik lösrycker ett par stycken och ställer dem tillsammans, kan saken derigenom få ett helt annat utseende än vid ett jemförande af hvad från ena och andra sidan från början blifvit yttradt. Att vi tyckt S. T:s förordande för ett Carl XII:s-monument i Stockholm vara matt vid jemförelse med dess ifrande för Fredrikshaldsmönumentet är en smaksak, hvarom icke lämpligen kan disputeras. 3. Vi begära slutligen att S. T. behagade taga hvad vi islutet af vår ifrågavarande artikel yttrat efter. ordalydelsen och icke uti dem inlägga någon insinuation, som aldrig varit afsedd. Vi känna och förstå till fullo uppskatta red:s af S. T. varma svenska tänkesätt, liksom vi gerna skola göra rättvisa åt hvarje patriotism, äfven om den står i strid med 0ss i åsigterna om hvad som verkligen är gagneligt och: hedrane för fosterlandet; men vi vera tillika att S. T. ofta förlöper sig och derigenom ger rum åt lastare, son icke känna och studera bladet så noga som vi. En dylik förlöpning var allokutionen till kejsar Nivoaus; ett annat ögonblick af det sunda och fosterländska sinnetsslummer var det då Sv; T. införde den bekanta artikeln, der det yttrades att svenskarne,i händelse af fredsbro t,, endast kunde vänta ett kok stryk, ochrett-annat. dylikt, då: den lät; den volyckss digra och försåtliga artikel träda fråm 1 da gen, som hade ett så väsentligt infl tande i frågan om -erkebiskopsutnämningen. — OmvVi ick2 vore alltför rädda att. Vara vöfliga mot vår respektabla kollega Svenska Tidningen;-så skulle: vi verkligen i anseende till polemiken om landshöfdinge-instruktionen; vara frestade att framkasta liknelsen om Thors bockar, hvilka, enligt mythen, slägtades hvarje afton, men rhorgonen derpå stego lifslifvände wnn igen. — Man vi: vilia ieka vara olika tv