Aftonbladet – 26 februari 1856, sida 2

Som jag säger,, tillade Torngren: Är det möjligt! utbrast den unge mannen nästan med förtviflan ; hemgiften förminskas och fingrarne förökas! fytusan! och jag som klippt sönder min nya bonjour för en hand hvars rikedom blott ligger i fingrarne! Derefter störtade han på dörren, lemnande efter sig på salongsgolfvet några bomullstappar af stoppningen, hvilka Torngren triumferande sparkade åt sidan: Kornetten syntes icke mera. När balen blifvit utblåst, hörde jag tapetserarens dotter yttra till Torngren: Tack, goda, snälla herr Torngren för denng afton! Aldrig skall jag glömma herr Torngrens godhet mot migi Men till mig, hennes ende kavaljer för aftonen, sade hon ingenting, oaktadt jag haft en så väsentlig del i barmhertighetsverket. Men förmodligen hade jag varit kall och sett generad ut under det jag dansade med henne, Man är sällan barmbertig vid tjugo års ålder. Jag har aldrig haft tid att gifta migp, yttrade äfven en gäng Torngren; och knappast har jag tid att dö. Men han dog likväl år 1834. Han medföljde den störa kotiljongen af några tusen mer eller mindre dansanta kavaljerer och damer, som koleran anförde och drog med sig ti!l nya begrafningsplatsen utom Norrtull. Det var en blandad societet som Torngren bestämdt hade rynkat på näsan åt, om han då icke varit kall för allt här på jorden, konvenansen och goda ton inberäknade. Endast döden, men icke Torngren, kunde uppgöra en så befängd ballista. Sommaren året derpå bodde jag i närheten af Carlberg, och på mina promenader till -Haga eller Stallmästaregården tog jag merändels