Aftonbladet – 23 februari 1856, sida 1

STOCKHOLM, den 23 Föbr. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) London den 10 Februari 1856. Från det den 31 i förliden månad sammanträdda parlamentets förhandlingar har jag tyvärr ingenting glädjande att förtälja. Utur e engelska bladen känner ni redan adressdebatten. Om regeringens afsigter, synnerligen om den tolkning hon är sinnad gifva den femte preliminärpunkten, hafva ministrarnes tal alldeles icke lemnat någon upplysning; men i oppositionens taktik och i parlamentets förhållande till den yttre politiken har grefve Derbys tal låtit oss kasta en blick, som måhända skalli Sverge väcka större förvåning än här. Efter det torypartiets ledare förklarat, att om drottningen uttalat sin egen öfvertygelse, skulle hon säkerligen ha sagt helt: andra saker än ministrarne lagt i Kennes mun, efter det han underkastat sjelfva trontalet, som dock skall vara ett slags af ministeren afgifven räkeriskap, en bitter kritik, förklarat det vara naket och magert samt liknat det vid en vattvälling, sedan han tadlat Sardiniens och Turkiets förbigående, betecknat förhållandena tillAmerika såsom hotande och icke otydligt gifvit ministeren skulden för Kars fall, sedan han, med ett ord, gjort allt för att väcka misstroende mot regeringen och slutligen rent ut sagt, att han för sin person ej har något förtroende till lord Palmerston, slöt han med uppställandet af följande konstitutionella lärosats: Jag förklarar att jag under de förestående förhandlingarne i Paris skall sorgfälligt afhålla mig från yttrande af hvarje kritik, förmodan eller iakttagelse, som kunde bringa kabinettet i förlägenhet, och jag skall enträget uppmana dem, på hvilka jag har något inflytande, att iakttaga enahanda förhållande. Det må smickra några parlamentsledamöters egenkärlek att tro, att de i sådana angelägenheter äro suveränens och ministrarnes dagliga rådgifvare; men jag bar icke på så sätt läst vårt lands konstitutionella historia. Rättigheten att bestämma om krig och fred tillkommer suveränen, och honom ensam. Den utöfvas genom suveränens ansvarige minister; och iutöfningen af denna rättighet har ministern makt att binda och förpligta nationen (to bind and tie the nation), enär han är i besittning af suveränens och folkets förtroende, eller det åtminstone förutsättes att han är i besittning deraf. Åt honom är affärernas ledning uppdragen och han är i stånd att oåterkalleligen binda suveränen och landet. Parlamentets pligt består, enligt min åsigt, deri, att icke på ett störande och skadligt. sätt inblanda sig, utan låta ministern utan hinder följa den ändamålsenligaste vägen och, så snart ministern löst sin uppgift, uttala sitt gillande eller ogillande af den väg ministern följt, öfver de åtgärder han vidtagit. Grefve Derby är ingen god logiker; han uppställer en störande och skadlig inblandning och ett fullkomligt tillbakahållande såsom kontradiktoriska motsatser, liksom det icke gåfves ett tredje, en nyttig och gagnande medverkan! Äfven behöfde han icke läsa så särdeles långt tillbaka i sitt fäderneslands historia, för att stöta på helt andra institutioner, på ett helt annat behandlingssätt af den yttre politiken. Enligt den äldre engelska författningen, sådan den befanns före kabinettsregeringens införande, kunde intet sändebud, ingen minister sätta sitt namn under ett fördrag utan ett af lordkanslern med det stora inseglet utfärdadt särskilt bemyndigande och i öfverensstämmelse med instruktioner, som blifvit i hemliga rådet (Privy Council) pröfvade. Ännu vid Utrechwe — i