Aftonbladet – 23 februari 1856, sida 1

I samma ögonblick hjorten känner sig befriad från sin börda, utstöter. han ett. gällt bölande, rusar upp och sätter som en pil ånyo af genom tjocka skogen. Ynglingen slår ett kors för bröstet och lyfter sina sargade händer till en stilla bön. — — Nästa gång vi träffa den sålunda underbart frälsta ungersvennen, är det som mjölnardräng i en vattenqvarn. Hror klare Skovbeek risler bag Bögenes Skjul, en Vandmölle velter sine brusende Hjul; den ligger dybt og dulgt og Huulveien snoer sig ner forbi Huset og. ned mod .Bolefjord. Den lille Hauge breder sig saa hyggelig og peenl med brogede Asters, med ZAbler paa Green; en Vedbend sig klamrer til den kalkede Gavl; i Gården Duer kurre og Anden er så travl. Här tjenar han, som sagdt, i qvarnen, han kallår. sig Hjort. Den hederlige mjölnaren har funnit honom halfdöd i skogen och upptagit honom till sin medhjelpare. Han är flitig till att fylla mäld på stenen och bära myjölsäckar, men deremellan pysslar han äfven i trädgården, slöjdar och flätar korgar. Mjölnarens sköna dotter Anna suckar i hemlighet smått för honom — hon här visserligen haft en fästman förut, men denne har sedan någon tid hållit sig borta, hon misstänker af otrohet, och icke alldeles utan orsak — men Hjort har sina älskogstankar åt annat håll och aktar sig nog att se för djupt i mjölnareflickans vackra ögon. Detta förhållande vållar emellertid för honom en viss misstrefnad hos den hederlige mjölnaren, i hvars hus han eljest