Aftonbladet – 23 februari 1856, sida 1

har allting ganska godt, och vi skola också snart. se honom ute på nya äfventyr. Närmaste anledningen härtill gifver ankomsten af en vandrande sångare till mjölnarens gård. Det är just i humleskördetiden, och mjölnaren håller humlegille. Då träder der in i stugan en ung, lustig fyr med strängalek i hand, med blommor i hatten och med fladdrande brokiga band, åtföljd af sin pudel. Han blir välfägnad och trakterar tillbaka med en lång och ganska sällsam historia om något som för icke längesedan passerat vid kung Eriks hof. Der var — så sjunger han — en drottningens kammarsven, den unge hr Strange Nielsen, som höll fröken Ellen, en af hofjungfrurna, hjertligt kär; hr Strange var af en gammal mäktig dansk ätt, Ellen var en faderoch moderlös tärna (sjelf hade hon icke känt någon af sina föräldrar), hvilken tidigt blifvit upptagen vid hofvet och der vuxit till i skönhet och dygd. De båda älskande hade länge hyst den ömmaste böjelse för hvaran dra och i all höfviskhet äfven brukat träffas i rosenlunden, der deras mötesplats varit en lind, vid hvilken en präktig hjort stod inhägnad (mjölnarsvennen kryper under gången af sångarens berättelse allt djupare tillbaka i sin vrå af stugan och stryker sitt bruna hår ner öfver pannan); men en hemlig olycka rufvade öfver det unga paret. Konung Erik (hvars förhållande till sin älskvärda drottning -— såsom, i parentes sagdt, äfven krönikan vet att berätta — ofta var stördt genom temligen skärande disharmonier), har för ett år sedan fått en älskarinna, som med ett slags öfvernaturlig tjusningsförmåga, en verklig trollmakt beherrskar och leder honom efter sin nyck. Hon har en gång kommit till borgen som en barbent, halfnaken tiggarflicka, men hon har blott behöft att, behagsjukt kastande sina kolsvarta lockar tillbaka öfver de