Aftonbladet – 21 februari 1856, sida 1

den: Tiden är till ända! och i detsamma spändes hanen på hvarje bössa. . Tror ni jag skall låta hänga mig lugnt och undergifvet som en hund ? röt Thompson och: drog sin knif, nej, vill ni ta mitt lif, så ska ni. dyrt få lösa det. Inom ett ögonblick kastade han sig in bland sina fiender och gaf hugg på hugg åt alla sidor. De -ex bössorna aflossades, och rummet fylldes så med rök att det var omöjligt att längre kunna urskilja hvad som tilldrog sig, men jag kunde höra de stridandes flämtande andetag, suckar och jämmerrop. Hvad Jim och mig beträffar, erinrade vi oss vår ed och gjorde ingenting annat än begäfvo oss så fort vi kunde ut i fria luften. Vi hade knappast en -sekund inandats den rena atmosferen förr än Thompson rusade ut, betäckt med blod. och följd af sina comare. Han sprang omkring hundra alnar framåt och nedföll der död, ökar han i fallet med ett vildt hugg stuckit sin knif tre tum djupt in i stammen på ett ungt. träd. Han hade dödat fyra af sina afrättare och sårat tvenne, hvaraf den ena var vår lilla hopkrumpna gubbe. Jim fick en kula i den köttiga delen, af. sin ena arm. Jag fann i min hatt hålen efter tvenne som genomträngt den utan att dock skada mig. Vi tyckte oss fått nog af handelsfärder, och nästa dag fann oss åter vid Council Bluffs på vägen Hem. Jag har aldrig glömt denna natt och dag af lifsfara. På så fin tråd hänger ofta lif och död i nya delen af nya verlden. Hvem skall bli kock i lägret! Att hvarje höst föra fram oxarne till tim? mermännens läger är ett ganska maktpåliggande och besvärligt uppdrag, isynnerhet då vi, såsom ofta händer, begifva oss ett par hundra mi! inåt de omätliga skogarne. För att undvika det arbete och den kostnad -detta medför, lemnmas de ofta qvar om vårarne i vildmarken att söka sin föda på ängarne och