Aftonbladet – 20 februari 1856, sida 1

jag kan höra lika bra utan öral Berättaren slöt med att, med tydlig sjelfbelåtenhet förklara att han åtlydde uppmaningen och gick på, men att han så beundrat sin motståndares tapperhet, att han ej vidare fullföljt sina vunna fördelar, utan slutat med att i godo uppgöra saken. Jag vill ej påstå det jag aldrig hört eller varit vittne till uppträden, liknande det af denne muntre kamrat berättade; ty det har jag; men med hänseende till tiden, stället och sättet att berätta, kom det att förefalla migsåsom någonting oerhördt, och jag greps af en obeskriflig känsla af bestörtning och afsky. Ack, huru många grymheter har jag ej under loppet af mitt lif sett utöfvas, huru många nästan otroliga faror har jag ej sjelf varit utsatt för! En blick tillbaka på mitt förflutna lif-omfattar lika många under somnågonsin historien om seglaren Sinbad. Efter det måltiden blifvit förtärd, inträdde en brydsam och obehaglig tystnad. Jag önskade på det högsta att kunna tränga till bottnen af det hemlighetsfulla i dessa vildmäns förehafvande, men kunde ej förmå mig att göra några efterforskningar. Så snart jag öppnade munnen för att fråga hvad de gjorde här, slöt jag den åter, utan att hafva yttrat ett ord. Den gamle mannen, hos hvilken Jag nu började finna ännu en likhet, nemligen med lekatten, bortvände sällan sin blick från min kamrat och mig. Sällskapet begynte bryta upp och:spridde sig två och två i sens der åt olika håll, men han satt qvar. Slut ligen var han lemnad allena med oss; det vill säga hans kamrater, ehuru i sigte; voro dock långt bort nog, för att vara ur stånd att höra hvad vi sade, om vi ej talade högre än vanligt. Vi bemödade oss att sc likgiltiga ut, hvilande ut efter våra mödor och liknöjda för hvad som tilldrog sig omkring oss.