Aftonbladet – 19 februari 1856, sida 2

Deremot finner man af den här nedan meddelade brefvexlingen emellan statsrådet Fåhreus och biskop Butsch, att den förre såsom tillförordnad föredragande visserligen synes hafva gjort allt hvad på honom ankom för att öfvervinna biskopens betänkligheter och förmå honom till kallelsens emottagande, likasom det äfven visar sig, hvad man ock vet förut, att det varit konungens bestämda önskan att få hr Butsch till erkebiskop, så att till och med för vinnandet af hans samtycke härtill ett anbud blifrit gjordt om hans befriande ifrån talmansbestyret vid riksdagarne, hvilken mera politiska än kyrkliga befattning man trott vara för honom företrädesvis motbjudande. Vi vilja icke här uppehålla oss vid de anmärkningar, hvartill en underhandling af denna beskaffenhet kunde gifva någon anledning ur konstitutionel synpunkt; men vi kunna för den svenska kyrkans liksom för det svenska presterskapets skull icke annat än på det högsta beklaga, att biskop Butsch icke genom några skäl kunnat förmås att återtaga sin en gång gjorda afsägelse. Svenska Tidningen finner äfven biskop Reuterdahls svar på embetets erbjudande fullkomligt lämpliga,, och det är isynnerhet den rörande undergifvenheten under H. M. Konungens vilja, som tillvinner sig dess bifall. Man kan icke neka att, om hr Reuterdahls afsigt med svaret var, att binda vederbörande så, att de icke skulle kunna slippa ifrån honom, utan att han likväl kunde sägas ha tillkännagifvit någon egen önskan efter platsen, så var svaret ganska fint, man kunde nästan säga — slipadt. Likväl var, såsom man finner, den tillförordnade föredraganders fråga till biskopen i Lund ingalunda förenad med någon enträgen uppmaning — icke ens någon uppmaning alls — att emottaga kallelsen; och om man jemför den kalla höfligheten i detta bref med de varma ordalagen i de föregående till biskopen i Skara, så skulle man nästan tro sig kunna läsa mellan raderna, att en afsägelse från prelaten i Lund icke skulle ha varit: så alldeles ovälkommen. Såsom man torde påminna sig, hade ryktet äfven berättat, att biskop Reuterdahl alldeles icke vore benägen att utbyta sitt feta skånska stift emot det jemförelsevis något magrare i Upland och Helsingland, der han dessutom visste sig vara ingenting mindre än välkommen. Skulle man möjligen genom den senare frågans framställande hafva emot egen beräkning råkat i en fälla? Men vi öfverlemna åt läsaren att sjelf anställa de betraktelser, hvartillhandlingarne i öfrigt gifva anledning. De äro följande: Den 13 December 1855. Till biskop Butech. Tit. Sedan H. M. Konungen, i anseende till statsrådet Anjous jäfsförhinder, behagat på mig öfverflytta ehefens för eeklesiastik departementet befattning med föredragningen af frågan om återbesättande af det nu lediga erkebiskopsembetet, vänderjag mig förtroendefullt till hr biskopen med dessa rader. Vederbörande valkollegier, som redan vid föregående erkebiskopsval egnat hr biskopen ojäfaktiga bevis af aktning för dess teologiska lärdom och utmärkta personliga egenskaper, hafra vid det sednaste valet med sällspord enighet ställt hr biskopen främst bland de värdige män, som förslaget upptager. Statsrådets i ärendet rådgifvande ledamöter hafva utan alltvekan ansett sig böra biträda den sålunda uttalade allmänna rösten samt tillstyrka hr biskopens utnämning till det vigtiga embetet; och H. M. Konungen, vid det samtal, jag derom i dag haft med H. M. har med erkänsamt minne af hr biskopens förtjenster om både samhället och kyrkan, yttrat sin bestämda afsigt att till erkebiskopsembetet nådigst befordra hr biskopen. Ehuru utnämningen torde komma att anstå, till dess posten kan hinna medföra benäget svar å detta mitt bref, hyser jag, likasom vår nådige Konung sjelf, den förhoppning, att hr biskopen icke skall tillbakavisa ett förtroende, grundadt på en så sammanstämmande mening, uti hvilken jag älskar att betrakta skiekelsen af en allsmäktig oeh mild försyn. Med utmärkt högaktning e. Fåhraus. H. hr statsråd och chef för kongl. eivildepartementet, kommendör med stora korset af kongl. Nordstjerneorden ! Med djupaste tacksamhet för hr statsrådets och kommendörens ynnestfulla bref af den 13 innevarande December, har jag den äran härigenom meddela mitt svar derå. Ehuru jag med lifligaste tacksamhet erkänner det oväntade förtroende, som i fråga om det lediga erkebiskopsembetets återbesättande visats mig, först af de vid valet voterande och sedermera äfven af Konungens statsråd och af H. M. Konungen sjelf; så omfattar jag likväl med icke mindre tacksamhet det mig gunstigt förunnade tillfället att före befordringsfrågans afgörande derom få yttra mig. Då jag nem ligen betänker, huruvida jag, om jag i erkebiskopsembetet insattes, skulle kunna utföra det :till min Konungs och mina medborgares belåtenhet samt min egen deraf beroende tillfredsställelse; så möta så många och stora betänkligheter, att jag, med allt erkännande af min pligt att ieke undandraga mig hvad jag kan fullgöra, likväl i närvarande fall måste underdånigst undanbedja mig det nådigt erbjudna förtroendet. Först och främst måste jag väl inse mina egenskapers otillräcklighet för åtskilliga en erkebiskops vigtigare åligganden; men derjemte känner jag ett, om möjligt, ännu större hinder af en långvarig och numera sannolikt obotlig sjuklighet af nervös beskaffenhet, hvilken redan i min närvarande ställning förhindrar mig att alltid vara och göra hvad jag bör, men i den upphöjdare oeh svårare sambhällsställningen utan tvifvel i dubbelt mått skulle blifva till hinders. Vågar jag för öfrigt tillägga något, som måhända endast för mig sjelf är af vigt, så vore det, att jag af all mina naturliga fallenheter drages till skuggen oeh friden, och derföre icke utan att göra ett stort våld på min natur ytterligare skulle kunna framtränga på offentlighetens och de stora stridernås bana. Värdes hr statsråd behjerta hvad jag här i all ädmjukhet anfört, oeh tillåt mig att till de ynnestprof, för hvilka jag redan hos hr statsrådet står i förbindelse, äfven få lägga det, att hr statsrådet på sätt lämpligast må synas, täckes för H. M Konungen uttrycka min vördnadsfulla och underdåniga taeksamhet för all den nåd, H. M. städse och särskildt vid detta tillfälle behagat mig visa, samt derjemte Mn GR dk rn Rd AS län vt a LE