Aftonbladet – 19 februari 1856, sida 2

mm ÖÖ Ö ÖÖ Ön hållit tillåtelse att sträcka våra handelsspekulationer äfven åt denna sidan, och modfällda vid tanken på de fasaväckande omständigheter under hvilka vår resa begynt, begagnade vi oss häraf och ändrade vår ursprungliga resplan. Vi färdades öfver klippor och afgrunder ända till efter middagen, utan att påträffa ett enda tecken, til! någon annan mensklig varelse än vår egen. Ängsliga, trötta och uthungrade, klängde vi upp till spetsen af en kulle, beskuggad af höga pinier, för att uppfånga några fläktar af en uppfriskande bris och lägga oss till hvila bland det höga gräs set som växte der i ymnighet, Medan vi lågo här gnagande på den hårdnade återstoderna af vår knappa matsäck, och undrade hvad som bli slutet på vår äfventyrliga färd, hörde vi röster, och våra hjertan klappade af glädje, då vi tydligen förnummo, att det icke var indianer. Ö! modersmål, med hvilken styrka vädjar du ej till våra ömmaste känslor. Vana att ingenting frukta, tvekade vi ej att uppsöka dem från hvilka de ljud uts gått, hvilka så mycket gladt våra hjertan. Hastigt slutande vår måltid spände vi våra renslar åter på ryggarne, de tycktes oss nu lätta som tistelblommans fina dun; och ilade rätt öfver kullen ned åt andra sidan, denra väg förde oss dock direkte ned i ett stort träsk hvarest vi vid hvarje steg sjönko ända upp till. knäna i dyn. Men då och då trängde ljudet af samma röster fram genom den stilla uften, och vi sträftade oförskräckt framåt. (Forts, följer.) — — Solid present. En slagtare i Frankrike har som nyårsgåfva skickat sin i Krimarmån tjenande son, som nyligen fått tapperhetsmodalj, en oxe om 25 centners vigt, som han sedan ett år gödt enkom för detta ändamål, Man hade bjudit honom 700 fr. för det präktiga slagtdjuret, men han vidblef oryggligt sitt: beslut att ingen annan än den raska sonen skulle ha den sköna steken,