Aftonbladet – 19 februari 1856, sida 2

tjenat till ingenting alls. Sedan den lätta straffdomen blifvit satt i verkställighet, skulle tjufven genast återtagit sitt verk, dessutom äggad att söka släcka sin hämndlust på upphofven till hans bestraffning. Ingen stjäl der utan att vara fullkomligt beredd på det värsta. — skulle hans brott upptäckas. Ingenting annat än ett slags moralisk lag af ganska egen natur styrer vildmarkens äfventyrare, sådana som jag och mina kamrater. Pawneeindianerna. — dessa landets barn, lika vilda som pantern de älskade att jaga — hade i enlighet med vildmarkens lagar beslutat att yankeen måste upphöra att lefva; och han förstod mer än väl hvad öde som väntade honom. En af indianerna befallde honom att vedlägga sina vapen, men han nekade. Tio sekunder sednare låg han död utsträckt på marken, med hugg efter fem eller sex stridsyxor i sin kropp. Hans lika väl som hans medbrottslings gods blefvo oss erbjudna, men vi undanbådo oss all gemenskap dermed, hvarpå indianerna efter ett utrop af förvåning delade det sinsemellan. Då morgonen kom. fortsatte. de sin väg, lemnande oss qvar på skådeplatsen för förlidne nattens hemska uppträden. Vi begrofvo de olycklige trolöse männens lik och begåfvo oss långsamt och inedtryckt sinnesstämning upp emat en liten ström kallad ;The Elkharnp. Bålunda slöts vår natt. Huru pass mycket behagligare vår dag blef, skola mina läsare snart sjelfva kunna bedömma. Vi vadade öfver Elkharn och kommo in i ett land lika vildtsom nångonsin Alperna — hems t och pittoreskt, likt ett kags i miniatyr. Såsom jag 1 en föregående skiaz nämnt, är främsta föremålet för en vendrares oroligt sökande blickar en menniskoboning. Dessutom måste jag underrätta läsaren att vi, i det: vi togo denna väg, afveko från den först bestämda kosan, Vi hade i Oouncil Bjuffs er