Aftonbladet – 18 februari 1856, sida 3

het, så mycket större, som sjelfva rättsfrågan var tydligen lagd i dagen genom familjerådets beslut. Lyckligtvis bar detta mål, som rör tvenne af de vigtigaste sambällsintressen, fadersväldet och samvetsfriheten, icke kunnat aflöpa n att hr Goetschy erfarit ett behof att derfver inhemta de lagfarnes mening, och detta har ock nu skett. En konsultation, faststäl:ande de husfaderliga rättigheterna på rättens nest ohestridda grunder och lagfarenhetens höfd, ett afgörande, med lika mycket bifall elsadt af samhället som af vetenskapen, har blifvit biträdd af allt hvad juridiken inom Paris har mest lysande och kunskapsrikt. Vi vilja här anföra några af dessa yttranden. Lagen, säger en af dessa Jurister, har genom proklamerandet af religionsfriheten och bekännelsefriheten, som utgör en tillämpning af den förra, satt en gräns för alla deremot stridande anspråk. Härigenom har den Gud vare lof ingalunda — som man då behagade äga — bekänt atheismen eller predikat inifferentismen; utan lagen, som ej har annat stt reglera än menskliga intressen, har blott velat undvika att ställa sig emellan menniskan och Gud. Den hade ingen kallelse att afgöra emellan olika dogmer; den har gifvit samvetet hvad samvetet tillhörer. Den har ansett det ligga mera våda i att beherrska och tvinga samvetet än att lemna detsamma sin irihet. Det synes för öfrigt som om de olika religionerna sjelfva, genom sitt erkännande af blandade äktenskap, begripit och antagit denna visa varsamhet hos den borgerliga lagstiftningen, och man måste förvåna sig öfver den rättegång, som nu är inledd, i närvaro af de opinioner som äro herrskande inom våra moderna samhällen. Det är ej första gången, yttrar en annan jurist, som de religiösa passionerna angripa fadersväldet, och han anför derpå domar, fällda emot jesuiter, kapuciner m. fl., hvilka, trotsande föräldrarnes myndighet, velat draga barnen till sin bekännelse. Er tredje jurist uttrycker sig sålunda: I dag krossar en katolsk familj en faders myndighet öfver sina barn, emedan denne vill låta dem ingå i skötet af den Augsburgiska bekännelsen. Skulle icke med sammå skäl en protestantisk familj i sin ordning kunna från förmyndareskapet afsätta den fader, som vill låta uppfostra sina barn i den katolska religionens grundsatser; och hvar finnes väl i lagens ögon någon grund till skilnaden ? En fjerde jurist ser saken i en mera dramatisk dager. Det ligger, säger han, ifamiljerådets beslut en gammal öfverlefva af denna fanatism, som fordom utgöt så mycket blod, brände albigenserna, förhärjade cevennerna, tillförde utlänningen Frankrikes industri, rådbråkade Calas, förföljde Servet, och som, efter att på nytt hafva uppträdt 1815 uti blodbaden inom de södra provinserna, tycktes för alltid hafva öfvergifvit Frankrike.o Jag afbryter här dessa anföranden, hvilka skulle kunna mycket tillökas, emedan de äro många som instämt i den till förmån för hr Goetschy hållna konsultation; men de, hvilka jag åberopat, äro tillräckliga för mitt ändamål, som varit att för er skildra den värme hvilken lifvat de lagfarna i denna fråga. Och denna värme bör visserligen tillskrifvas sakens vigt, men också de bemödanden, som i vårt land göras af en liten minoritet för att återföra oss till intoleransens enda dagar. Lyckligtvis öfverensstämmer icke denna agitation med den allmänna andan. Jag bör tillägga, att de skäl jag här ofvan upptecknat egentligen äro tillämpliga på de sociala och politiska konseqvenserna af frågan, hvilken, juridiskt betraktad, synes föga tvifvel underkastad. Barns moraliska och i följd deraf religiösa ledning är, öfverallt der lagen ej bemäktigar sig densamma, obestridligen ett förildramyndighetens attribut.