Aftonbladet – 18 februari 1856, sida 3

Att någon godtycklig maktutöfning 1 större skala är möjlig mot länens invånare behöfva vi icke frukta; dertill har den svenska befolkningen ett alltför sjelfständigt lynne. Annorlunda torde förhållandet blifva med de underordnade landtstatstjenstemännen. Vi hysa visserligen den tillförsigt att äldre oeh klokare landshöfdingar, som känna förhållandena, skola förstå att låta allt blifva på den gamla goda foten; men låt en ung junker komma utkastandes ur hofluften och upp på en landshöfdingeplats, och man skall få se den nya instruktionen gifva upphof åt tusende oredor. Det är emellertid att hoppas att den nya anordningen ieke länge kan komma att ega gällande kraft. Man måste nemligen förmoda att äfven inom de konservativa lederna de män, som mena ärligt med gamla Sverge, skola blifva uppmärksamma på systemets innersta tanke genom detta långa och klumpiga steg inpå allenastyrelsens bana, hvarvid det kontrasignerande statsrådet (säkert oförvarandes) råkat sätta foten på regeringsformens 36 f, och detta alltför kraftigt, för att icke konstitutionsutskottet vid nästa riksdag skall nödgas undanrödja bemälde tilltagsna fot. Regeringsformens 36 innehåller, att inga embetsoch tjenstemän utom dem, som bekläda de i 35 4 uppräknade förtroendeposter, kunma ens af konungen afsättas från sina tjenster utan medelst dom och ransakning. Denna omfattar alltså tydligen att de ickeamovible tjenstemännen ej en gång af konungen kunna skiljas från utöfningen af sina tjenster omedelbart oeh utan domstols beslut. Oss veterligen har heller aldrig sådant skett, eller en sådan befallning blifvit af något statsråd kontrasignerad. Huru rimmar det sig då, att regeringen åt en underordnad myndighet uppdrager en makt som konungen icke sjelf eger? Den ringaste eftertanke säger att sådant är olagligt. Detta försök, att i en afsättlig, af regeringen beroende embetsmans hand ytterligare eentralisera makten, är högst betecknande i en tid då kommunalandan öfverallt vaknat till lif, och sträfvandet efter kommunal sjelfstyrelse alltmera växer, så att till och med förslager varit å bane att genom länsnämnders inrättande, hvilka skulle öfvertaga en del af landshöfdingens befattningar och myndighet, gifva detta sträfvande form och giltighet. Det bör vara ett mäktigt bgif akt! för alla patrioter, så liberala som konservativa, att resa sig, för att med alla lagliga medel värna den lilla politiska och kommunala frihet vi ega. Vi äro öfvertygade att bland de sednare en betydande mängd finnas som äfven vilja konservera dessa. — Huruledes äfven Englands underhus någon gång kan bereda sig en liten oskyldig munterhet, visade sig under diskussionen den 3 dennes, i anledning af väckt motion derom, att sessionerna ej borde räcka utöfver midnatten. Vi anföra här i sammandrag diskussionen efter Times referat. Motionären, hr Brotherton, hvilken redan vid sitt uppstigande helsades med skratt oeh bravorop, föresog följande beslut: Att på de dagar, då huset sammanträder om aftnarne, hvarje debatt skall då kloekan slår 12 ajourneras till nästföljande sessionsdag. Talaren ansåg ej många ord behöfliga för att ådagalägga nyttan af sitt förslag. Allmänheten hade alltid förvånat sig öfver att dessa sena sessioner fortfarit så länge. Trodåe, att sjelfva de ledamöter, som i afton tänkte rösta emot honom, skulle bli ganska glada, om motionen ginge igenom. Missförhållandet hade visat sig ganska menligt för ledamöternas helsa: fem hade med döden afgått sedan parlamentet sist var tillsammans; och om missbruket fortfore, kunde lifförsäkringsbolagen med skäl göra anspråk på större premier af parlamentsledamöter, på grund af den starka dödligheten inom deras krets. Andra lagstiftande församlingar hade nog sundt förnuft att sköta sina angelägenheter vid dagsljus. Så vore fallet på amerikanska kongressen, der ej heller någon ledamot finge tala mer än en timma i sender. Förslaget skulle, om det antoges, förmå de värda ledamöterna att förkorta sina tal. Hr Zwart understödde med mycket nöje motionen. Argumenter till dess förmån vore tillfinnandes i hvarje hörn af huset. Att börja med talmannen, vore det verkligen för stora fordringar på helsa och styrka kos denne, att fordra det han skulle sitta uppe till kl. 4 på morgonen. Vände man sig härifrån till skattkammarebänken, så syntes det obilligt att ålägga män, hvilka arbetade hela dagen på sina embetsrum, ytterligare skyldigheter på natten. Intet under, att ministrar blefvo gamla i förtid, intet under, att de lemnade gikt i arf åt sina efterkommande; sanna förhållandet vore, att huset vissa stunder efter midnatten företedde en bild, icke af verksamhet utan af hvila. Vid dylika tillfällen kunde man ej se en mängd ledamöter utsträckta på sina bänkar utan att sålunda parodiera Cowpers välbekanta verser: Sött sofver talman der uti sin stol, Sött ledamöterna på sina bänkar, Vid protokollet slumras lika sött! Talaren hade sjelf räknat ej mindre än 26 ledamöter samtidigt försänkta i djup sömn, deribland kronans förste minister, förste lorden af amiralitetot, skattkammarkansleren och förste kommissarien öfver skogarne i riket. Att fortfara med ett sådant system vore ej att uppfylla sin pligt som parlamentsledamöter. Gaf sitt understöd åt sin värde väns motion af den öfvertygelse, att det aldrig skulle gå bra för huset förr än det toge sig före att icke vilja göra för myeket. Lord Palmerston förklarade sig vilja vara den förste att göra rättvisa åt sina värda vänners välvilliga sigter. Att befria ministrarne från ålderdomens ljder, att skydda dem emot gikten, vore utan tvifI ett ganska frestande perspektiv, som förespeglas dem för att förmå dem att gå in på den värde ledamotens förslag. Men ieke destomindre ansåg talaren oförenligt med deras pligt som kronans tjenare act antaga förslaget. Visade olikheten emellan förbållandet i Amerika, der de flesta speeiella mål afgöras på de särskilda staternas kongresser, och i Eng land, der parlamentet måste besluta om allt. Fäade uppmärksamheten deruppå, att om den satsen sann, att missbruk leder till inskränkning, är den atsen lika sann, att inskränkning leder till missbruk. Fvarje ledamots rättighet att fritt yttra sig till huset kunde ej inskränkas. Om motionen antoges, skulle det kunna hända, att personer med afsigt utnjde sina anföranden tills kloekslaget på en gång bröte diskussionen, hvaraf flere olägenheter och större tidsutdrägt blefve följden. Påminde sig huru en lord, som skulle erhålla företräde hos hertigen af Wellington kl. 7 på morgonen i hästgardets lokal, då han af en vän tillfrågades hur i all verlden han skulle bära sig åt för att komma dit kl. 7, gaf till svar: Ingenting är lättare; jag gör ifrån mig den ken innan jag går till sängs... Genom reglemenn för detta hus kunde man ej ändra menniskornas vanor. Talarens erfarenhet öfverensstämde ej med less hedervärde vän i afseende på den sömnaktighet han så målande beskrifvit. Lorden hade tvertom unnit de lifligaste, till oreda gränsande debatter vanigen ega rum emot morgnarne. Hoppades att huset villo instämma i talarens åsigt angående olämpigheten af att fjettra debattens frihet. — Förslaget förkastades med 111 röster emot 51. — Rörande det i Aftonbladet nyligen omörmälda Goetschymålet, ha vi genom vår Pariserkorrespondent ytterligare erhållit följande pplysningar: ivildomstolen i Orleans afkunnade redan ör några veckor sedan sitt utslag till förmån för hr Goetschy, hvars sak utfördes af hr 3ethmont, tillhörande advokaternas samfund