Aftonbladet – 18 februari 1856, sida 2

ändå en god. lexa, och jag ville inte de skulle gått miste om den — nej inte för min bästa ol ; Mr Margold skulle bli min mans följeslagare till Wellington, hvarest vi skulle dricka vårt kaffe, och jag blef erbjuden en plats bredvid: mrs Margold i den ståtliga resvagnen, medan miss Angelica och hennes guitarr residerade i högsätet. Morgonen var förtjusande, och en herrlig bris kom vesterifrån, liksom sänd med flit för att uppfriska och svalka sinnena efter nattens missöden. Men denna bris bar olyckligtvis på sina lätta vingar en återstod-af fukt sedan förlidne nåttens regn :och-svängde omkring högst oförskämdt bland miss Angelicas långa lockar; hennes: lilla panna sämmandrogs också i de mest missklädande .veck och rynkor, då, i det vi foro fråms.på en lång väg, hvarest träden nästan möttes öfver. våra hufvuden, en förtretlig fläkt sände ned en duktig skur från löfven, beröfvande : lockarne sitt sista lilla obetydliga behag, likasom: sinnet dess ännu obetydligare återstod af tålamod; och den unga damen började rent af gråta. sAldrig såg jag ett så afskyvärdt land som dettal utropade hon; det är ju inte möjligt att en enda timma se snygg utla Nå väl, sade mr Butts uppmuntrande, då är det åtminstone en tröst, att det inte finns mycket folk här i skogarne, som äro i tillfälle att märka hur la ni ser ut! Dessutom så ä vi inte vana vid att se folk så för innerligt släta heller — det kan ni trösta er med.s Ett dubbelt så uttrycksfullt hån krusade miss Margolds läppar, i:det hon bibehöll en oaflåtlig tystnad, såsom enda skölden mot formannens näsvisheter, hvilken åter sökte sin tröst i ett oupphörligt hvisslande. De hade fått reda på denne yngling i en by der i