Aftonbladet – 15 februari 1856, sida 2

förbättra mrs Gastons tebord; En liten kanister med brunt t och litet gnistrande hvitt socker satte :kronan -på det öfriga, och det var märkvärdigt att se. hvilken. förmåga våra små förråder. hade att; alltsom-de så småningom kommo i dagen, mildra det obehagliga uttrycket i de fashionablas. anletsdrag, tilldess slutligen hos hvar och en den leende min, som tillhör belefvenhetens atmosfer, sågs framysa. Mrs Margold — som såg tio år yngre ut då hon -slätade ut de förtretliga rynkorna från sin panna — fann det nu löna mödan att kasta några helt nådiga blickar bort åt vår vrå, och hennes man vände till och med om sin stol, som en lång stund stått med ryggen rätt emot mig. Allt gick härefter förunderligt lätt. Mrs Gaston, som var tålamodet och höfligheten personifierade, hade snart dukat ett bord, som var stort nog att rymma nästan alla de fullvuxna personerna, och då hon tillkännagaf att allt var i ordning; svängde mr Butts, som en lång stund suttit och vaggat rig af och an å bakbenen af stolen, sig ve en gång omkring till bordet och erbjöd artigt det öfriga sällskapet att taga plats. Som intet annat val fanns, intogo främlingarne med stel hållning hvar sin stol och mrs Gaston väntade tåligt på att börja tåserveringen, medan hennes stackars halfblinda man satte sig borta hos barnen, för att, sedan det öfriga sällskapet slutat, äta med dem. Mr Butts var nu i sitt rätta element. Han gjorde sig mycken möda med att öfvertala alla att äta af allt hvad som fanns; och då han märkte att miss Angelica envist nekade I för allt hvad han bjöd henne, tog han med sin egen knif en stor klick smör och lade den; med en min af broderlig omsorg, på hennes tallrik.