Aftonbladet – 15 februari 1856, sida 2

— Om kanse folken ttningen till Danmark yttrar Malmö Nya Allehanda: Redan hafva åtskilliga af det till Danmark utflyttade tjenstefolket börjat återkomma, oeh ännu flera väntas, De hafva i allmänhet visst icke haft orsak att rosa marknaden. De hitkomne voro utsvultne och missbelåtne med behandlingen i grannriket, samt utan en enda skilling på fickan, så att de måste intagas å härvarande arbetsinrättning, för att sedan afsändas till sina hemorter. Visserligen har det lyekats en och annan att under ett ansträngande arbete hopspara något litet, men efter hvad vi tro icke mer än en duglig och ordentlig arbetare här hemma kan lägga å sido af sia arbetsförtjenst till framtida behof. Men det ser ut som om folket ville bedragas, då de så lättsinnigt, oaktadt alla varningar, blindt anförtro sig åt de der tjenstehjonsvärfvarne, hvilka ofta afpressa de stackars tjenstsökande en dryg afgift, för det att de skola skaffa dem tjenster, som vanligen i pekuniärt afseende icke äro mera förmånliga än de som kunnat erhållas i Sverge. Vi hafva sett sådana kontrakter på drängtjenster i Danmark, der lönen endast var bestämd till 50 å 60 rdr för helt år, och tjenaren dessutom sjelf på egen bekostnad måste frakta sig hem till sitt land igen. Oaktadt beständigt stackars ärbetare klaga öfver att de blifvit narrade af de hjertlösa menniskohandlarne, så hafva dessa ändå alltjemt god tillgång på varan, så att de kunna effektuera ingående reqvisitioner. Det gemenaste och oförsyntaste prejeri drifves af dessa herrar, utan att lagens arm kan räcka dem, och det allmänna föraktet är för dem af ingen betydelse. En sådan der menniskohandlare lär till och med, i likhet med en berömd engelsk läkare, fordra entreafgift af hvar och en som i affärer vänder sig till gunstig herrn, och ett ja eller nej, utgånget från den vise mannens mun, kostar genast den frågande 12 skilling riksgälds. Man har exempel på att tjenstsökande, endast för slafhandlarens löfte att söka skaffa en drängtjenst, måst betala 10 rdr, och för någorlundå förmånliga tjenster som man skaffat drängar från landet har man icke blygts att begära ända till 20 rdr. En del af det svenska tjenstefolket har alldeles icke fått något kontrakt, utan liksom slafvar efter ankomsten till bestämmelseorten blifvit bortauktionerade för ett år till den mest bjudande; andra åter, synnerligen på sednare tider, hafva väl fått riktiga kontrakter, men lönerna voro i allmänhet icke synnerligt höga. Än en gång få vi på det allvarligaste varna arbetsfolk, särskildt från landet, att icke godtroget förtro sig åt tjenstehjonsvärfvarne och framförallt akta sig för sådana herrars skamlösa prejerier. I samma ämne innehåller Helsingborgsposten en insänd artikel af följande lydelse: Flera tidningar upptaga annonser om engagement för tjenstfolk i Danmark, och man har redan under sistförflutna året sett att flera våra landsmän af den arbetande klassen låtit engagera sig; men man har ock sett att en och annan af dessa utvandrare har genast återvändt, efter att på sin vandring genom en oeh annan af Danmarks provinser hafva varit utbjuden, utan att finna köpare. Dermed går sålunda till, att gossar och karlar lofvas 80—40 ända till 60 Rbd. oeh frontimmer 20 å 30. Rbd. i årlig lön, som, varande nära dubbelt mot hvad de få här i landet, är för dem loekmat, helst de ieke upplysas om, huru de vid ankomsten till Danmark komma att behandlas, hvilket sker på följande sätt: När den svenske kommissionären,för den dan-: ske kommittentens räkning, har emot ett lämpligt arfvede af några riksdaler köpt så många själar, han till en viss tid kunnat få, så öfversändas alla dessa och blifva genast vid ankomsten satta i rörelse oeh drifvas som en floek får genom hela landet från by till by oeh från gård till gård, hvarest de till tjenst utbjudas och tagas i åskådande. De, som då behöfva arbetare, utpeka den eller de, som falla honom i sma ken, hvarpå desse få draga fram dopsedel, pass och städjekontrakt. Uftidetta är årets lön bestämd; men nu blifver fråga om den summa, som skall gifvas i afträde. Härom underhandlas, och man blifver slutligen ense om en summa pr hufvud, som genast erlägges. Efter slutåd handel i denna by eller på denna gård, drifves flocken vidare till en annan, der allt tillgår på lika sätt; men slutligen blifva några qvar af flocken, som ingen vill hafva, ehuru desse utbjudas, utan ersättning, blott de få uppbära den kontraherade lönen. När de, detta oaktadt, intet engagement kunna få, så lemnas de ät sitt öde, och för att kunna återkomma till deras hemort, få de som oftast tigga sig fram. Sådant är sanna förhållandet för tjenstefolk, som här i landet engageras för Danmark, och kan väl detta betraktas för annat än slafbandel? Jag, för min del, ser ingen annan skilnad emellan denna slaf och den på vestindiska kolonierna och i Amerika, än att deh förre endast säljes för ett år och den sednare för hela sin lifstid; men också betalas vår svenske slaf endast med 20—40 Rbd., då koloniens deremot betalas med flera hundrade och till och med 1000 piastrar. Huru man oek vill betrakta saken, så ligger uti den något slafviskt, ty menniskan är beröfvad sitt fria val, och att den äfven betraktas från denna sida i Danmark, bevisas deraf, att när den som icke känner till ställningar och förhållanden, seende en stor floek menniskor af begge kön och alla åldrar, frågar den som derom har kännedom, hvad slags folk desse äro, så svaras: det er Svendsker, som bringes omkring i landet for at stelgesa. Hvilken förnedring för vår nation! och huru kan någon förnedra sig till handtlangare för en så neslig spekulation? Jag antager att de, som befatta sig med denna näringsgren här i landet, äro okunnige om förhållandet i Danmark; ty de måste väl annars hafva så mycket hederskänsla, att de icke lånade dertill sitt biträde. Vore det ock kändt af tidningsredaktioner, skulle man icke kunna tro, att de fyllde sina spalter med dylika annonser. Danmarks stora. behof af främmande tjenstefolk kommer 1:mo deraf att bonden genom de sednäre årens höga sädespriser förvärfvat mycken förmögenhet, den han är klok nog att använda till sin egendoms större förädling, så att han nu behåller sina barn af begge könen hemma, för att genom deras arbete mergla, dika oeh i allt förädla sin jord, i stället för att han förr lät dem antaga tjenst hos andra; 2:o deraf att hofveriet på de större gårdarne till största delen blifvit afskaffadt, och att detta nu måste ersättas af tjenstefolk, som på grund af föreslående ieke kån fås af ländets egha barn. Att arbetande klassen uti abgränsahde länder vilja deraf skörda frukt, är i sin ordning, blött det icke sker på ett för nationen så förnedrande sätt som hittills Likasom danska bonden redan inser den stora nytta han kommer att skörda af sin jords mergling, utdikning m. m., oeh derpå använder arbete, så hoppås jag att vår svenska. bonde skall snart träda i Hans fotspår, helst inängen redan sett nyttan af detta arbete hos någrå Våra större egendemsbesittare, och att redan en oeh atnan driftig och onitänksam bonde följt det nyttiga efterdömet. Vårt bendestånd har redan hunnit till den upplysning, att det finner sin ära uti att följa tiden och att arbeta till eget och fäderneslandets gagn, och man kan således hoppas, ätt inom kört tid skall ärbetaren finnä den belöning inom sitt fädernesland, vörA han nu oftast förgäfves söker uti främmande land. Petriot,