Aftonbladet – 15 februari 1856, sida 1

punkt han sedän i allsköns ro beskådade sällskapet. Våra kappsäckar och öfriga saker måste bäras in:, sade den äldre herren. Jo jo, det torde väl vara bäst, gaf den yngre till svar, nog skulle åtminstingen jag bära inet om det vore mitt! Hvarför bär ni då icke in det? frågade gentlemannen med förgrymmad min. Jagl! nå nå, det kan ingen veta hvad jag kan göra för ett höfligt ord. Men, hör ni på farbror, en sak vill jag ni skall lägga på minnet, och det är att jag aldrig förbundit mig att passa er upp. Jag är ingen menniskas nigger, kom ihåg det! Jag håller mig vid öfverenskommelsen. Jag följde med er som forman. Men tar ni mig för en dräng, så har ni hoppat i galen tunna, sirl! — pIcke O Väsbmilire fortfor han, som om hans medfödda godsinthet fått makt öfver den kära stoltheten, kan jag alltid hjelpa en gentleman, om så är att han ber mig likt en gentleman; och på det hela så kan jag tycka på-et att jag, hvad regn och oväder beträffar, är likgom ett strå hvassare än ni — således så kan jag väl gå sta. Och med detta ädelmodiga beslut aflägsnade sig ynglingen och fyllde snart med någon hjelp af vår värd hvarje ledig vrå i rummet och litet dertill, med en brokig samling af beqvämlighetsartiklar, som under närvarande omständigheter voro allt utom beqvämliga. Tre oerhördt stora reskappsäckar af ljust läder utgjorde hufvudpunkterna, men dessutom voro der påsar och askar utan all ända och, för att sätta kronan på verket, äfven en spansk gitarr. Detta är allt — eller hur ? sade den gamle gentlemannen och vände sig till damerna, i det den sista bördan nedlades på golfvet. Allt utropade formannen; jo, jag skulle