Aftonbladet – 15 februari 1856, sida 1

SEE ro EET Det känner ingen lust att låta sin handel och industri underkasta sig de förderfliga inflytandena af oftare återkommande fredsbrott och önskar derföre en uppgörelse som kan anses för definitiv. Rörande Turkiet, för hvars skull kriget började, har man icke erfarit hvilken ställning det intager uti fredsfrågan. Det synes som skulle Osterrike knappast ha gjort sig besvär att inhemta äfven dess: bifall till de förslag till fredspreliminärer, som det låtit, förelägga hofvet i Petersburg. Det torde derföre vara af intresse att förnimma hvad den kloke storviziren Aali kan ha att på konferTenserna anföra rörande kostnadsersättningar för ett krig, som Ryssland mot all rätt och billighet begynnt genom ockupationen af Donaufurstendömena och som uttömt Turkiets finansiella hjelpmedel, samt rörande en s. k. neutralisering af Svarta hafvet, hvilken återgifver åt Ryssland Krim och Sebastopol, låter det få behålla sina varf och arsenaler vid Dnjepr samt upprätta en huru stor ångbåtsflotta som helst på Azowska sjön, under det den alldeles hindrar Turkiet att ha krigsskepp i Varna, Sinope och Batum och sålunda, för händelsen af ett plötsligt fredsbrott från Rysslands sida, gör de turkiska provinserna vid Svarta hafvet långt mera värnlösa än förut. Den fjerde af de allierade makterna, Sardinien, har stora skäl. att vara missbelåten med. den nu föreslagna freden. Sardinien, som uppriktigt omfattat de: liberala samhällsprinciperna, beslöt sig gerna och villigt för deltagande i ett krig, som skulle betrygga dessa principer och den: europeiska utvecklingen genom att försvaga och inom tillbörliga gränser tillbakavisa..den makt, somlänge utgjort ett moraliskt och materiellt stöd för allt politiskt. godtycke och alla reaktionära sträfvanden i Europa, sannolikt äfven icke utan allt: hopp:derom att Sardinien, genom de stora förändringar som kunde bli -en följd af kriget, skulle bli i tillfälle att uppträda såsom den italienska frihetens skyddsmakt. Och nu skulle Sardinien med nöje gå in på en fred, som i det stora hela icke afgör nåann , och som endast skulle bringa förelar åt Sardiniens arffiende Österrike, och dervid trösta sig med den mention honorable det erhåller af Times för sitt vackra förhållande samt den mycket hugneliga försäkran det högmyndiga citybladet på samma gång gifver, att om man också icke kan vänta, att England och Frankrike, sedan de uppnått hufvudändamålet med kriget; skulle fortsätta det för de fördelar som detta kunde erbjuda en bundsförvandt, så skola dock England och Frankrike, så väl vid de förestående underhandlingarne som sedermera under den vidare utvecklingen af händelserna i Europa, icke glömma det bistånd Piemont gjort dem i nödens stund ! Men det finnes bland Europas stater afandra ordningen en, som har ännu större anledning än Sardinien att med misstro och oro betrakta det nu påbegynta fredsverket, en stat som icke är bland de krigförande, men som dock på sednaste tiden af den europeiska opinionen blifvit betecknad såsom vestmakternas bundsförvandt och såsom eventuel deltagare i kriget. Det är vårt eget kära fädernesland, den skandinaviska halföns förenade riken. Länge har svenska folket till följd af en bitter erfarenhet och den naturliga sjelfuppehållelsedriften med det djupaste misstroende betraktat Ryssland, äfven då det visat sig som mest smekande och förekommande. Ehuru den falska dynastipolitik, som velat betrygga Sverges framtid genom vänskap och tacksamhet (!) från Rysslands sida och genom ett intimt förhållande till denna makt, icke legat i öppen dag, har dock nationen klart nog förnummit inflytandet af den ryska suppremati, hvarpå dånet af Bomarsunds kanoner varit ett ganska förnimbart yttre tecken och som i afseende på våra inre förhållanden verkat såsom en isig och förqväfvande luft, som ström.mat öfver till oss från andra sidan Östersjön och förlamat våra framtidsförhoppningar, hämmat vår samhällsutveckling och motverkat sträfvandena för vår andliga och materiella förkofran. Det var naturligt, att vid första stora konflikt i Europa svenska nationen genast skulle komma till en klar uppfattning af sin verkliga ställning till Ryssland och inse på hvilkendera sidan den borde och måste stå. Alltsedan det ögonblick då de orientali ka förvecklingarne antogo en så allvarsam karakter, att man klart kunde förutse, att de blott med svärdet skulle kunna lösas, har svenska folket icke varit neutralt i sitt sinnelag, i sina önskningar, i sina högt uttalade förhoppningar. Det har antagit såsom gifvet, att då vesterns båda mäktigaste nationer omsider efter många betänkligheter beslöto sig till att öppna det europeiska Janustemplet, skulle de icke åter tillstänga detsamma förr än Europas fred och frihet blifvit på ett varaktigt sätt betryggade. I full öfvertygelse derom, att Sverges och Norges aktiva deltagande i kriget skulle i väsentlig mån bidraga till att med bestämdhet bringa kampen ur den inskränktare sfer. inom hvilken den från början rörde sig, och ge kriget den karakter det måste ha, för at!