Aftonbladet – 15 februari 1856, sida 1

på då, och hör sen!. skrek en af de nykomna. Mr Gaston skyndade åstad så fort hans stackars blinda ögon tilläto, medan hans hustru kastade mera ved på elden och sopade af den ojemna stenhällen så godt sig göra lät med återstoden af en gammal qvast. Detta var knappast gjordt då vi hörde ljudet af röster närma sig — först sammansmältande med stormen i ett unisont sorl, men sedan skiljande sig allt mig, Öfver alla de andra hördes en mängd med gäll och gnällande stämma upprepade feminina utrop. .O Gud! Herre, du milde! Bevara osslo Ah pappa! Ack, jag drunknar, jag qväfsl Du evige fader! — men vi kunna ej åtaga oss att återgifva alla dessa variationer. Må det vara nog med ofvannämnda exempel. En frodig gammal herre inträdde nu, börande, kastad öfver axeln, någonting som vid första påseendet såg ut som en bolster i sidenfodral, så ovig och hjelplös var hans börda. Efter honom kom, utan stöd eller ledare, ett långt, smärt fruntimmer som tycktes vara hans hustru. Efter en knapphändig helsning på värdinnan i huset företogo sig de båda gamla att med största varsamhet uppveckla den ofvannämnda bolstern, hvilken, efter det förvandlingsprocessen blifvit fullbordad, visade sig vara en mycket spenslig och ganska täck ung dam, deras dotter. Efter, eller rättare på samma gång som denna grupp, inträdde en groflemmad, rödbrusig och temligen välväxt ung man, som tycktes vara formannen och Hvilken man, utan att alltför mycket misstaga sig, torde kunna tillskrifva de besvärjelser hvarmed vi börjar de detta kapitel. Han bar in några dynor och en öfverrock, hvilka han nedkastade i ett hörn, hvarefter han placerade sig med ryggen mot elden, från hvilken förmånliga ständ