Aftonbladet – 13 februari 1856, sida 3

j komma att utgöra en enda, utan att de hvar för sig utbilda sig på en sjelfständig grund; och för detta ändamål må staten gerna förnya sin garanti för Hultbolaget, helst den härigenom, efter all anledning, kommer att vinna, men icke att förlora. För att bemöta det inkast, som i den åberopade underdåniga ansökningen blifvit framstäldt, att on större rörelse kan påräknas, om statsbanan framdrages norr, än om den ledes söder om Mälaren, in skränker sig insändaren hufvudsakligast till att endast fästa uppmärksamheten å den sakrika utredning, som rörande denna omständighet förekommer så väl i landshöfdingen herr grefve Hamiltons tryckta promemoria, som i en annan uppsats, hvilken som bilaga åtföljt Östgöta Korrespondenten för den 14 sistlidne November, och hvilkas innehåll säkerligen icke länge kan blifva obekant för allmänheten. En omständighet, som är fästad vid anläggningen af stamleden norr om Mälaren, visar sig likväl, så framt den påbörjade utstakningen skall följas, så anmärkningsvärd, att den svårligen kan förbigås. Det befinnes nemligen, att på det korta afståndet emellan Kolbäck i Westmanland och Stäket på gränsen af Stockholms och Upsala län, som i längden utgör omkring 10 mil, följande kommunikationslinier redan äro förhanden: i söder Mälarens stora segelled, i öster Upsala segelled, i vester Strömsholms kanal, och härtill skulle nu ytterligare läggas en jernbana, som löpte parallelt med Mälarstranden, och en annan, som sträckte sig längs efter Upsala segelled, men detta vore ändå icke tillfyllestgörande, ty ännu fattades den naturligaste och vigtigaste kommunikationslinien af alla inom Westmanland, nemligen, en jernväg mellan Westerås och Dalarne. Vare det emellertid långt ifrån insändarens mening, att på något sätt vilja motverka anläggningen af nyttiga jernbanor inom ofvannämnde provinser. Det är blott med afseende å den riktning, man synes vilja gifva åt banlederna, och emot detta hopande af kommunikationslinier på ett inskränkt territorium, som han tillåter sig att framställa tvifvelsmål, hvilka, enligt hans åsigt, svårligen kunna häfvas på annat sätt, än derigenom, att man för jernvägsanläggningarne inom provinserna norr om Mälaren antager en plan, som icke är ovilkorligt framkallad eller beroende af Rikets Ständers beslut, att en jernbana bör framdragas emellan Göteborg och Stockholm, men deremot så mycket mer lämpad efter dessa landskaps geografiska läge och eget behof. I sin redogörelse för det beslut, som varit föremål för denna granskning, har Aftonbladet i förbigående vidrört den militäriska sidan af ämnet, och då denna onekligen är af en öfvervägande vigt, torde, i så vidsträckt mån, som ämnet lämpar sig för en offentlig diskussion, jemväl häråt böra egnas några ord, hvilka likväl komma att inskränka sig till sådane förhållanden, som äro faktiska och beståndande, ehvad föreställning man i öfrigt må göra sig öfver möjliga fälttågsplaner och eventuella krigsoperationer. I öfverensstämmelse härmed erinras: att genom banans framdragande söder om Mälaren och Hjelmaren, man under alla årstider besparar för hela den krigsstyrka, som finnes förlagd i Östergötland och de småländska provinserna, utgörande 11 bataljoner och omkring 16,000 man beväring, förutom ett kavalleriregemente, som äfven kan transporteras på jernväg, 5 marsehdagar eller en väglängd af 13 mil, vid de tillfällen, då denna betydande truppstyrka kunde behöfva att hastigt sammandragas i Stockholm. Jernbanan, anlagd norr om Mälaren, erbjuder häremot intet jemförligt, enär de trupper, som äro förlagde i Vestmanland och Upland, äro få till antalet och redan under nuvarande förhållanden nära till hands. Dernäst torde det förtjena en synnerlig uppmärksamhet, att enär alla meningar måste sammanstämma deri, att i händelse af ett fientligt anfall, vår hufvudstad bör i det längsta försvaras, eller för att Btgagna det uttryck, som insändaren anser rättast, försvara sig, det under sådane omständigheter är af en obestridlig vigt, att oberoende af alla andra jernvägsförbindelser emellan hufvudstaden och orterna, Stoekholm ställes i beröring med det inre af landet genom en jernväg, som ledes söderut eller med andra ord ät den sidan, som är vänd från den gräns, hvarifrån ett anfall sannolikast är att emotse, och detta med så mycket större skäl, enär denna militäriska kommunikationslinie, ända från hufvudstadens närmaste grannskap och inemot Nerikesgränsen, genomlöper ett utaf höjder, skogar, dälder och vattendrag genomskuret landskap, betryggadt i söder af hafvet och skärgården och i norr af Mälaren med sina öar, som är rikt på militäriska positioner och der denna vigtiga kommunikationslinie, som under ett fälttåg skall tillföra hufvudstaden och hären sina försvarsmedel och sitt uppehälle, är både i fronten och på flankerna skyddad af otaliga defiler och pass. Ehuru skiljaktiga meningarne må vara i den omtvistade frågan, om den vestra stamledens riktning, borde de likväl förena sig i en omständighet, då det gäller att fatta beslut, af hvilka landets väl i så väsentlig mån beror: att det helas gagn måste afses framför allt annat; men hvarföre då icke från alla sidor medverka dertill, att frågan blir fullständigt belyst, från olika synpunkter, och i hela sitt sammanhang göres så åskådlig, att inga misstag vid afgörandet behöfva befaras. Eller kan detta ske med mindre, än att undersökningarne, utan all ensidighet, utföras lika noggrannt, för att utröna den ena liniens företräden och brister som den andras? Icke gagnar det riket att det besparas den obetydlighet, som behöft användas för en fullständig undersökning, om det härigenom äfventyrar att se ändamålet förfeladt eller millioner förspilda på en jemförelsevis mindre nyttig anläggning. Endast derigenom att allt möjligt ljus sprides öfver ämnet, kan man hoppas att grundlägga en lugn, fördragsam och fördomsfri diskussion öfver denna fosterländska angelägenhet. Segren får då först ett verkligt värde för den sidan som vinner, och nederlaget blir utan bitterhet för den, som förlorar, när det är landet, som vunnit på beslutet. Mest önskansvärdt är emellertid, att denna fråga må kunna afgöras på ett sätt, som förenar de stridiga intressena och meningarne, och att utvägar härför erbjuda sig, utan att blindvis och öfver höfvan utsträcka de redan beslutade företagen, är ett ämne, hvartill insändaren framdeles torde återkomma, sedan frågan, genom de fortgående undersökningarne, vunnit den fullständigare utredning, som måste afvaktas innan ett slutligt omdöme i detta maktpåliggande ämne kan med full sakkännedom fällas. RÄTTEGÅNGSoca POLISSAKER. Förnyade angifvelser emot hästgardesoficerare. Man erinrar sig att f. d. sergeanten Almrf AK AL FL La a TR KL RR