Aftonbladet – 13 februari 1856, sida 3

ken från Göteborg till samma delar af landet !, mil oeh från Göteborg till Jönköping i bästa fall 2200 alnar. (Slutet följer.) TWI Redaktionen af Aftonbladet. (Insändt.) Ifrer en inledning, som till sitt innehåll torde kunna förbigås, underrättar Aftonbladet för den 15 Januari sina läsare i landsorten, att Stockholms magistrat och borgerskaps äldste ingått till Kongl M:t med en underdånig anhållan: att arbetet med anläggningen af den vestra jernvägs-stambanan måtte få börja vid Stoekholm, i hvilket fall magistratens äldste erbjudit sig, att kostnadsfritt upplåta plats för den blifvande bangården, äfvensom att utan ersättning tillhandahålla Kongl. Maj:t och kronan de tomter, hvaröfver jernvägen, inom stadens eget territorium, kan komma att sträcka sig. Emot detta magistratens och borgerskapets äldstes beslut kan ingen anmärkning göras, då stadens myndigheter, som haft grundade skäl för sin framställning, endast handlat efter hvad deras pligt ålade dem; men då magistraten och borgerskapets äldste ieke stannat härvid, utan derjemte på förhand uttalat den bestämda meningen, att den vestra stambanan bör framdragas norr och icke söder om Mälaren och Hjelmaren, vill det synas som om de något för tidigt uppträdt med ett afgörande i en sak, hvars rätta beskaffenhet är beroende af de undersökningar, hvilka så väl i landets allmäna intresse, som för rättvisans skull och i enlighet med Rikets Ständers anordningar blifvit bragte å bane. Det vore då i sanning oväntadt, om magistratens och de äldstes yttranden i denna allmänna fråga skulle komma att betraktas som ett slutord, hvaremot intet tvifvelsmål finge höjas, och ännu mer oväntadt och till äfventyrs bekymmersamt för jernvägarnes framtid i vårt land blefve det, om, i följd af den antydda obenägenheten mot fortsättningen af noggrannare undersökningar, för jernvägsanläggningar inom de östra provinserna, som likväl under alla årstider förse Stockholm med kanske den betydligaste delen af dess lefnadsförnödenheter och en icke obetydlig del af dess skeppningsprodukter, dessa undersökningar kunde komma att afstanna eller till äfventyrs blifva mindre noggrannt utförda, och sålunda dessa landskap, utan att några öfvertygande skäl kunde åberopas, blifva beröfvade, icke blott för den närmaste framtiden, den lyftning i sin industri, som kunnat tillfalla dem, om dessa undersökningar fått fullbordas, utan till och med de förhoppningar och den vägledning för sina enskilda tillgöranden, som vore att hemta från en i allmän syftning uppgjord lan. P De skäl, som Stoekolms magistrat och borgerskapets äldste anfört till stöd för sin åsigt, nödgas insändaren förneka sig att upptaga till någon omständligare granskning, enär, på sätt i det föregående blifvit yttradt, bevisningen för den ena eller andra åsigtens afgjorda företräde måste hemtas från utstakningar, planritningar och kostnadsförslag, som ännu icke äro eller kunnat vara tillgängliga. För att emellertid icke alldeles förbigå dessa skäl torde det böra erinras: att, efter allt hvad hittills kunnat inhemtas af undersökningarne, banans utsträckning från Stockholm till Göteborg blir, så framt den södra riktningen följes och banan i öfrigt ledes så rakt fram som möjligt genom mellersta Nerike, icke, på sätt magistraten och borgerskapets äldste föreställt sig, längre, utan omkring 3 mil kortare, än om banan lägges norr om Målaren. Skall afvägen till Orebro tagas, blir skillnaden mindre; men äfven i detta fall blir den södra banans väglängd kortare än den norras. I den underdåniga ansökningen har den åsigten blifvit uttalad, att det bör medföra en Ömsesidig nytta för staten oeh Hultbolaget, om staten sammanbinder sin bana med detta bolags. Härvid torde till en början böra anmärkas att, så framt statsbanan skall sammanbindas med ett enskildt bolags bana, staten måste förskaffa gig sådane garantier, som fullkomligt aflägna alla förvecklingar, som kunna uppstå i följd af ofullbordadt arbete, bristande underhåll, försumlig bevakning eller vid bestämmandet af afgifterna för vägens begagnande. Och så framt det ieke kan antagas som gifvet, att allt, hvad staten i detta fall för sin egen trygghet rättvisligen kan komma att äska, är eller blir medgifvet, vill det synas som vore det nästan oundvikligt för frågans sjelfständiga behandling emellan staten och bolaget, att uppställa ett alternativ, som ;öppnar möjligheten att oberoende af Köping-Hultbanan kunna framdraga den af Ständerne beslutade stambanan. Men något annat sätt erbjudes ieke i detta fall, än att förlägga denna bana söder sig om Hjelmaren och Mälaren, ty norr om dessa vattendrag kan banan under sådane omständigher ieke ledas, utan att beröra det område, som blifvit upplåtet åt Hultbolaget. Den färdiga delen af Köpinghultbanan blir, om denna plan fullföljes, visserligen då icke en liten sektion af den stora stamleden, men den blir en bana, som, om den framdrages till Christinehamn, i stället för Hult, och från Örebro eller någon annan punkt på den utstakade linien, ställes i beröring med stamleden, sannolikt ganska lönande för delegarne och äfven gagnelig för statsbanan, hvilken den skulle komma att tillföra en stor del af rörelsen till och ifrån Norge, Wermland, Westmanland, Dalarne och Malaretrakterne, och detta naturligtvis mera i samma mån som banan, för att tillfredsställa den utvidgade trafikens fordringar, blir utsträckt åt sidorna. Köping-Hultbanans tendens blir sålunda i korthet, så framt ofvannämnde vilkor uppfyllas, att upphemtå rörelsen från den nordliga delen af vår halfö. Den vestra stamledens bestämmelse, så framt den framföres söder om Mälaren oeh Hjelmaren, är deremot, att draga till sig rörelsen icke blott från de vestra utan äfven från våra östra och södra landskap, och när nu dessa mångfaldiga strömmar af personaloch realtrafik sammanstöta på en punkt i medlersta Nerike för att sedan dela sig åt olika håll, måste häraf uppstå en gemensam fördel för båda banorna, hvilken icke är att emotse, om Hultbanan endast blir en sektion af statsbanan och denna sednares bestämmelse härigenom i betydligare mån inskränkes till egenskapen af en transitobana emellan tvänne stora, vid hvar sitt haf belägne handelsplatser, som böra hafva föga behof af utbyte och redan förut äro i besittning af handelsvägar, som förbinda dem med hvarandra. Statens fördel, liksom Hultbolagets är sålunda, efter insändarens förmenande, ieke, att deras banor