Aftonbladet – 13 februari 1856, sida 2

Rysslands planer på norska Finmarken. I fortsättningen af sin afhandling om Öresundstullen har biskop Agardh kommit in på kapitlet om föreningen med Norge. Då viej ämna följa honom på detta fält, utelemna vi denna del af den frejdade förf:s uppsats såsom främmande för det egentliga ämnet. Hvad han deremot i sammanhang härmed yttrar om Rysslands planer på norska Finmarken har, såsom innehållande åtskilligt nytt i denna fråga, synts oss ega nog intresse för att böra meddelas våra läsare. Det följer här: Rysslands afsigt var, då det fuvarande kriget började, att ieke göra vidare eröfringar tilllands förrän det blifvit en sjömakt. Alla förhållanden — särdeles de oerhörda ansträngningar som nu blifvit bekanta, att bilda en fruktansvärd flotta och anlägga oöfvervinnerliga sjöfästningar — visa, att Rysslands afsigt var att först blifva en sjömakt. För att få tillträde till Medelhafvet måste det bemäktiga sig Konstantinopel. Det började för detta ändamål krånglet med Turkiet rörande skyddet för de kristna i detta land. För att åter få tillträde till Nordsjön funnos två vägar. Den ene var att bemäktiga sig Sundet och Bälten, hvartill fordrades eröfringen af Sverge och Danmark, hvilket dock skulle varit för Ryssland en alldeles onödig omväg och dessutom i högsta grad farlig, emedan det icke kunde ske utan efter ett blodigt krig med Sverge, hvars folk heldre skulle låta sig utrotas än komma under Rysslands välde. Den andra vägen vore att bemäktiga sig norra delen af Norge, nemligen Trondhjems, Nordlandens och Finmarkens amter, en sak, som rödan vid första anblicken synes ieke möta den ringaste svårighet för Ryssland. Vi skola nu visa, att Ryssland allt sedan eröfringen af Finland verkligen förberedt sig på en eröfring af norra delen af Norge. Uti freden med Sverge år 1809 betingade sig Ryssland en del af svenska lappmarken, hvilken bildar en kil, som afskiljer norska Finmarken från Torneå lappmark och sträcker sig till Kilpisjauer, hvilken ligger blott ett par mil från Tromsöfjorden. Den utgöres af den bekanta Enontekis lappmark, der allfara-vägen går från svenska lappmarken till Norge. Härigenom har Ryssland en omedelbar väg till Norge, utan att behöfva passera svenska lappmarken, eller beröra Sverge i någon enda punkt. Vid detta fredsslut kunde ingen begripa, hvad Rysslands mening var med att eftersträfva denna oformliga gräns. Men nu kan hvar och en inse den. I ett eng. verk läses följande: Så snart Ryssland afslutat denna fred, började det att rikta sin särskilta uppmärksamhet på Finmarken och sina nordligaste besittningar (has it been the policy of Russia to direct all ite energies to Finmarken). Af 50,000 invånare äro i ryska Finmarken de flesta sjömän, och 10 å 12,000 äro dertill använde på kusten. För att uppmuntra deras yrke har regeringen gifvit dem stora förmåner. Om dessa sjömän ieke kunna anses för särdeles dugliga, äro de likväl sjövana (they have their sailors legs aboard), äro djerfva oeh raska, förbättras årligen och anses redan för en fruktansvärd kår (a formidable body). En stor verksamhet har rådt på skeppsvarfven i Archangel. Två eller tre krigsskepp ligga vanligen der hvarje år på stapeln (on the stocks). Förra sommaren, d. v. s. 1843, säger den författare vi följa, byggdes ett på 74, och två stora transportskepp gingo äfven af stapeln. Det ligger vanligen en kår af 5 till 6000 sjömän inqvarterade uti och omkring Arehangel. Stora byggningar i nämde stad äro fyllde af hästar och provision. Stora upplag af spanmål finnas i Kemi, Kola a a OBE RR LL FR RR RR LR