Aftonbladet – 11 februari 1856, sida 3

mindre maktpålingande partier, hvilka böra kunna besättas likaväl af mll M. som af en mll Pettersån eller fru Jernberg. I kören måste hennes röst vara af stort värde. Hr Willman bör med tiden genom flitiga studier kunna blifva en prydnad för scenen. Röst, figur och godt öra finnas; kommer dertill lusten, den håg, som manar till oförtröttadt arbete, och den vård om rösten, som både för sångaren och för skådespelaren är så nödvändig, men som hos oss tyvärr alltför ofta försummas, så draga vi ej i betänkande att förespå hr W. en vacker framtid både som sångare och skådespelare. Ännu förråda hans sång och spel en viss osäkerhet; men det är ej heller att begära hos en så ung artist, att den vanliga lampfebern ej skulle vara märkbar. Hr W:s röst var i ensemblenumrorna af genomgripande verkan. Konserternas och soirgernas tid är åter inne; och att de detta år börja med fart, kan man finna deraf, att ej mindre än tre konsertgifvares annonser korsat hvarandra i veckans tidningar. Den af hr Franz Bendel förliden lördag å Kongl. teatern arrangerade konsert var högst intressant genom det rika och omvexlande programmet. Den unge konsertgifvaren är f. d. elev af Prags konservatorium, der han genomgått sina studier som kompositör och pianist. Hr B:s spel tillhör egentligen den så kallade mirakulösa skolan. Detta hindrar likväl ej att han äfven förstått att studera sig in i de klassiska mästarnes arbeten, hvarpå han denna afton gaf prisvärda prof. En i hög grad uppöfvad färdighet, djerfhet och styrka i passagerna, markerad rytm samt ett särdeles elastiskt anslag äro de egenskaper, som mest utmärka hr B:s spel. Deremot kunde man önska ett något mera legato i de kantabla satserna samt mera herravälde öfver pedalen, hvilket vid öfvergående från piano till forte, isynnerhet i passager, är af så stor verkan. Thalberg har i detta hänseende gifvit oss vackra prof genom frambringandet af hittills okända rika nyanser. Hr B. spelte sitt första nummer, Bethovens vackra om också i tekniskt afseende lätta B-durs konsert, hvars adagio kan räknas fill det skönaste i sin genre, med stor talang. Likaså en duo coneertante för tvenne pianoforte af Mendelssohn och Moscheles, dervid konsertgifvareu sekunderades af en bland Stockholms utmärktaste dilettanter, fru B. Denna nummer gick med utmärkt lif och ensemble samt framkallade lifliga bifallsyttringar och äfven framropning. Herr Bendels öfriga solonumror voro Chopins romantiskt sköna marche funebre, en liten af hr B. sjelf komponerad mazurka i dess Dur, hvilken likväl i vårt tycke bättre bör taga sig ut i salongen än i konsertsalen, samt till slut en i högsta grad briljant och svår fantasi öfver ett tema ur Profeten af Liszt, skridskolöparne kallad, efter hvilket nummer hr B. tvenne gånger framropades. Öfriga numror bestodo af en utaf konsertgifvaren komponerad duett för sopran och alt, också en salongspjes, musikaliskt sjungen af mamsellerna Andree och Fundin, en sopran aria i C-dur af Mendelssohn-Bartholdy, med känsla och dramatiskt uttryck sjungen af mll Andree. Intressanta voro de tvenne här förr ej hörda uvertyrer, hvarmed konserten började och slutade. Den första till Die lustigen Weiber von Windsor är en melodiös oeh frisk komposition, af Otto Nicolai, i lifstiden kapellmästare vid kejserliga operan i Wien; den senare, uvertyren till Der Tannhäuser, är skrifven af Richard Wagner, f. d. kapellmästare i Dresden. Denna komposition hörer troligen till en af de mest svåra som för en orchester blifvit skrifven. Kompositören är ej nöjd med den vanliga qvartetten af stränginstrumenter; litet emellan förekommer sexoch åtta-stämmiga satser för densamma. Men äfven öfriga instrumenter hafva sin beskärda del, dock ej till den grad som violinerne, hvilka vid ett tillfälle, då melodien ligger hos samtlige bleckinstrumenterna, hafva fått sig tilldeladt ett ackompagnement af 16delar i hög applikatur, en fullkomlig etude, efter hvilkas genomarbetande det behöfves ett öfvermått af styrka för att på sådant sätt kunna fortsätta en hel opera. Då vi, för några år tillbaka, i Hamburg hörde en af Wagners operor Rienzi, blefvo vi för ingen del intagne af denna operans sig så kallande reformator. Halfva orkestern var fullsatt med bleckinstrumenter, hvilka de stackars sångarne emellanåt skulle försöka öfverrösta. Prima donnan skrek af alla krafter, tenoren och basen gåfvo ej heller efter, och man kunde af detta musikaliska buller nästan blifva lomhörd. Omkring oss kallade man visserligen allt detta för wunderschön; men vi lemnade teatern med den föresats, att aldrig mera bevista Wagners operor. Hans uvertyr till )Der Tannhäuser, ger för öfrigt ett begrepp om rikedomen af hans instrumentation. Att Wagner känner sin orkester och vet att begagna dess resurser, har han tillräckligt ådagalagt i denna komposition. Kungliga hofkapellet utförde dessa, hvardera på sitt sätt intressanta uvertyrer, med hvilka vi hoppas att snart förnya bekantskapen, på ett vårdadt och förtjenstfullt sätt. Mot renheten i blåsinstrumenternas stämning hade man dock någon gång skäl till anmärkning. Ehuru lockande programmet än var, hade konsertgifvaren dock ej att glädja sig åt en särdeles talrik publik. H. M. Drottningen samt D. K. H. Kronprinsen och Kronprinsessan hedrade konserten med sin närvaro. Att den musikälskande publiken ej i dessa bistra tider har lägenhet att besöka alla musikaliska nöjen, finna vi naturligt, och var det derföre i hög grad öfverraskande och på samma gång tillfredställande att finna, huru den blinde klarinettisten Johan Fr. Ilentzschell af publiken rönte ett deltagaide, som förskaffade honom ett fullt hus vid hans musikaliskaliska soirå förliden onsdag i hr de la Croixs salong. Hr H. eger också en ganska märklig talang som klarinettist; en vacker ton, isynnerhet i de högre tonerna, färdighet och smak, samt ett utomordentligt pianissimo. Då han endast genom örat kunnat inhemta sin musikaliska kännedom, är det verkligen förvånande att höra honom blåsa sina ganska svåra könsertanta pjeser. Han uppmuntrades också genom varma bifallsyttringar. Hedrande är det för folksångföreningen, likasom för mindre teaterns medlemmar, att hafva intresserat sig för den olycklige konstnären, hvilken troligtvis utan deras biträde skulle haft stora svårigheter med att kunna tillställa sin soir. De numror, hvarmed han biträddes, voro, utom tvänne väl sjungna körer för mansröster, ett par små sånger, sjungna af mll Lindahl och hr Arnoldsson, samt en duett af Gordigiani, utförd af den senare och hr Arlberg. Publiken uttryckte sin belåtenhet äfven med alla dessa numror. mer Några minuter sednare hade vi lemnat träekot bakar, Aeg KPhietnda vid klantan af nit