Aftonbladet – 11 februari 1856, sida 3

Några minuter sednare hade vi lemnat träsket bakom oss och stodo vid kanten af ett palmettofält, hvars grenar susade och hvitade af och an i månskenet. Luften var frisk, och vi kunde åter andas fritt. Och nu en sup! sade vår vägvisare, och sedan äro vi på en halftimma vid the Salt Lick. (Saltsleket). Hvar? frågade jag. aVid Salt Lick, der vi torde kunna skjuta oss ett rådjur eller par till qvällen. Holla! Hvad är det ? En åskknall. En åskknall! Ni lärer ej ha hört många sådana i Louisiana kan jag tro; eljest skulle ni känna skillnaden mellan åskanoch smällen af en skogsbos reffelbössa. ? Dock är det en sanning, att ekskogen der borta har ett allsmäktigt eko. Det är James bössa — han har skjutit en hjort. Se der, ännu ettskott! Denna gång var det tydligen ett bösskott, hvilket dock genljöd likt en åska från den omätliga skogens djup. Vi måste låta dem veta, att vi befinna oss helskinnade här, och ej i någon alligators buk), sade den gamle mannen, som under tiden laddat sin bössa och nu lossade ctt skott. Inom en halftimma voro vi framme vid Salt Lick, hvarest vi funno vår vägvisares tvenne söner sysselsatta att skära upp och taga ur en vacker råbock, nyss skjuten; en sysselsättning, hvilken så ifrigt upptog dem, att de knappast tycktes märka vår ankomst. Vi satte oss ned, ej litet glada att få hvila ut efter alla de ansträngningar och faror vi gått igenom. Då bakoch framdelarne äf-. vensom ryggen och halsen af vildbrådet blifvit på ärligt jigarmanår styckade och itudelade, sågo de unga männen på sin far. Vill ni taga er en bit och äta er qvällsvard här? sade den sednare, vändande sig till. Carleton och mig, eller vill ni vänta tills vi komma hem ?, i Huru långt hafva vi ännu att gå? Huru långt? Med en god trafvare, och på