Aftonbladet – 11 februari 1856, sida 3

Lyckligtvis hafva vi nu bättre fotfäste, sade han, och nu fort framåt, ty solen är redan nere och vi hafva ännu ett stycke väg att gå. terigen begynte han tåg.t, och det med sådan skicklighet och så fast förtroende till sig sjelf, att det med hvarje ögonblick ökade vår tilltro till honom. Efter att sålunda hafva gått framåt omkring en half timma, sågo vi ett svagt ljus glindra på afstånd. Annu fem minuter, och alla era bekymmer äro öfver; men nu är just tiden att vara som försigtigast, ty det är vid stränderna af dessa förb... träsk som alligatorerna helst ligga. I min ifver att ännu en gång befinna mig på fast mark hörde jag knappast yankeens ord, och som stockarne och trädstammarne nu lågo mycket närmare hvarann, skyndade jag framåt och kom ett litet stycke framom de öfriga. På cn gång kände jag en stock, hvarpå jag nyss satt ned min fot, gifva efter för min tyngd. Jag hade knappast tid att ropa åt de andra: Håll! förrän jag var ända upp till armarne i dyn, med all utsigt att sjunka allt djupare och djupare ned. Hvarför sjunker ni så? sade den gamle yankeen med ett skratt, och springande fram 1 detsamma, grep han mig i håret. Låt varna er för framtiden,, tillade han, i det han hjelpte mig upp ur gyttjan; och se hit I Jag vände hufvudet och såg en fem, sex alligatorer krälande och vridande sig i den vämjeliga gyttjan några få fot ifrån oss. Jag öfverfölls af en förlamande känsla af vanmakt och kunde i första ögonblicket ej yttra ett ord; yankeen framtog sin whiskeyflaska. ,Tag en klunk ur den här,, sade han; fast nej — det är bättre att vänta tills vi kommit ur kärret. Stanna litet tilldess hjertat slår lugnare. Se så — ni är bättre nu. När ni har gjort två tre sådana härresor till med gamle Nathan, så skall ni bli en helt annan menniska. Nu — framåt igen.