Aftonbladet – 9 februari 1856, sida 1

befästa Europas frihet och civilisation gå förloradt. Le Nords angifver i detta, såsom i många andra fall; tonen; och saknaricke sitia ekon inom den tyska och franska pressen. I ett af de sednast hitkomna numren (för d. 31 Januari) gör den ryska organen oss den hedern att med en utomordentlig förbittring anfalla Aftonbladet, som bland annat kallas för en ursinnig apostel för en allians med :vestmakternax derföre, att vi vågat tro och hoppas att de diplomatiska intrigerna icke skold lyckas och att Rysslands list skall genomskådas medan ännu är tid och innan de konjunkturer, som nu finnas för dessgrundliga tillrättavisning, försvunnit. I samma nr af det ryska Brisselerbladet finnes en korrespondens från Stockholm af den 22 Januari, som är alltför märklig, att vi icke in extenso skulle meddela densamma. Den bär ett tillräckligt vittnesbörd om de känslor, med hvilka man inom det ryska lägret betraktar fördraget af den 21 November och ger ytterligare styrka åt den åsigten, att ingen europeisk stat har så ringa skäl att med nöje se de nu pågående underhandlingarne som Sverge-Norge. Den vittnar tillika klart nog derom, huru man från den ry ska sidan uppfattar Sverges hittillsvarande ställning till Ryssland och är i detta hänseende, ehuru behäftad med de gröfsta misstag och öfverdrifter i afseende på Sverges medverkan i danska kriget 1848, så märklig att vi torde få anledning att till densamma med det första återkomma. Le Nords korrespondensartikel lyder som följer: Den upplysta allmänheten i hufvudstaden börjar öppna ögonen och allvarsamt, öfverväga de förhållanden, i hvilka vårt land kan i en mer eller mindre aflägsen framtid olyckligtvis finna sig indraget genom det fördrag, som den 21 Nov. afslöts med vestmakterna. Alla menniskor förutse redan med oro de olyckor, som kunna drabba Sverge, om ej en snar fred sätter en gräns för de lidanden, som kriget på Östersjöns kuster sedan tvenne år förorsakat. Ingen har hittills kunnat inse hvilken politisk nödvändighet kan ha förmått regeringen -till afslutandet af ett fördrag, som, då det tvingar den att under vissa bestämda och förutsedda fall utträda ur den ställning af sträng neutralitet, som den fill vår lycka under de båda sista åren förstått bibehålla, kan nödga oss att taga den mest verksamma del i nästa års fälttåg. : Och: hvilket-intresse kan väl Sverge hai det orientaliska kriget, på hvilka grunder skulle väl de skandinaviska staterna intervenera i Turkiets angelägenheter? Man vet nu, att regeringen, påtryckt ända från krigets början af Frankrike och England, ej haft styrka att längre motstå dessa båda makters enträgna uppmaningar, hvarmed förenat sig ropen från de tidningar, som tillhöra venstern och demokratien. Det exempel af mod och uppriktighet, som Danmark nyss gifvit, är en lärdom, värd att ådraga sig vära statsmäns uppmärksamhet; lyckliga om freden kommer att rädda dem likasom landet från följderna af deras svaghet och inkonseqventa politik. Men en af de sorgligaste: verkningarne af den olycksaliga Novembertraktaten är att Sverge hädanefter kommer att i afseende på Ryssland befinna sig i en af dessa falska ställningar, som kunna till den högsta grad blottställa rikets, om ej oberoende, åtminstone välstånd. Sedan nära 50 år, d. ä; sedan grundandet af general Bernadottes dynasti, har Sverge lefvat i de vänligaste förhållanden med sin mäktige granne; ingenting har under denna följd af år kastat den minsta köld eller missämja emellan de båda nordiska staterna; deras politik, hvilande på samma principer af ordning och stabilitet, hade ännu innerligare identifierat sig under de händelser, som år 1848 så våldsamt upprörde en stor del af Europa; om Sverge, oaktadt försöken från några af våra demokrater, lyckligtvis räddades derifrån, vet man att det derför hufvudsakligast har att tacka det moraliska och, om behofvet så fordrade, äfven materiella stöd, som vi voro försäkrade om att erhålla från Rysslands sida. Då hertigdömena Holstein och Slesvig 1848 uppreste sig emot Danmark, såg man konung Oscar och kejsar Nikolaus, städse genomträngda af de pligter, som ömsesidigt ålågo nordens suveräner att emot alla revolutionära företag garantera och skydda sina respektive kronors prerogativer och värdighet, icke ett ögonblick tveka att till danske konungens förfogande ställa en styrka, tillräcklig att dämpa den revolution, som på ett så fruktansvärdt sätt utbrutit inom de båda hertigdömena. Och under det att, till följd af den emellan dessa trenne suveräner träffade gemensamma öfverenskommelse, ryska östersjöflottan visade sig på deinsurgerade ländernas kuster och tog sin station vid ön Als, gick en svensk kär, 16,000 man stark af alla vapen, till medelpunkten af uppresningen, . hvilken den mäktigt bidrog att dämpa (!) Den upproriska armens allmänna afväpning inom de båda hertigdömena kunde