Aftonbladet – 9 februari 1856, sida 1

sådan klarhet,. att man icke märker deras mångfald och inveckling; hon har alltså mycken likhet med spegelglaset från S:t Gobain, som var exponeradt i industripalatset. Detta hvad bokens förtjenster angår. Hvad bristerna beträffar, så bestå de deri, att Thiers hvarken är en Tacitus, eller en Bossuet, eller en Montesquieu, eller ens en kardinal De Retz, en abbe de S:t Recl, eller hvilken annan som helst, utan att han är Thiers, d. v. s. en man som har insigter i sitt ämn, emedan han studerat det, som riktigt bedömmer det, af samma skäl, som framställer det med ordning, skicklighet och klarbet, som bevisar sig vara en skriftställare deruti, att han är frikostig i belysningen, sparsam i färgläggningen, men måhända låtande alltför mycket beherrska sig af sin smak och talent för detaljer, särdeles i bataljskildringar. Thiers har alltid gjort anspråk på att förstå sig på militära operationer. Marskalk Bugeaud har ofta sagt till mig att Thiers var ämnad till fältherre. Man får således ha det öfverseende med honom, som man har för en man som helt och hållet förfelat sin kallelse. För öfrigt kan man göra, såsom jag sjelf gör, då jag läser honom. Jag gör alltid ett stort hopp öfver hans bataljbeskrifningar och ämnar icke återkomma till dem förr än jag blir general en chef. På samma gång som historien riktats med en ny volym, har den dramatiska konsten blifvit riktad med ett gigantiskt, kolossalt, beundransvärdt verk, för att nyttja dess författares, mr Alexander Dumas, egna ord. Jag menar VOrestie, drame antique en trois epoques, uppförd på Porte S:t Martin. Tidningarne ha talat så mycket om detta arbete att det är öfverflödigt säga, hvad dessutom styckets nåmn tillräckligt antyder, att detta stycke är en efterhärmning af Esehyli