Aftonbladet – 9 februari 1856, sida 1

Orestie, en sammangjutning af denna Orestie med Electra af Euripides och Electra af Sophocles. Huru har det kunnat falla hr Dumas in att verkställa denna sammangjutning, att författa en antik tragedi ämnad för vår tid? Verldeh var alltför mycket intresserad af den första frågan, för att hr Alexander Dumas skulle undandraga sig att i detta hänseende gifva henne alla de upplysningar hom kunde önska sig, och dennö författare är alltför lustig, då han talar om sig sjelf och sina arbeten, för att jag skulle låta edra läsare gå miste om hans egna ord. 7 Hr Alexander Dumas -hade bevistat en representation af tragedien Orestaf Alfieri. Han hade i en melankolisk sinnesstämning åhört de fem akterna, bedröfvad att :se madame Ristori förslösa sin talang på en så klen pjes och en så usel rok Han kommer hem till sig, och han vill lätta sitt hjerta. Han nedtager för tjugonde gången från hyllan sin Eschylus, sin Sophoeles, sin Euripides. (Det förtjenar anmärkas att det är så godt som erkändt att hr Alexander Dumas icke kan grekiska.) Han utropar då: Huru är det möjligt att Alfieri, att en man som kallar sig poet, ej ur dessa trenne arbeten, af hvilka det ena är sublimt, de båda andra märkvärdiga, kunnat hemta något annat än hvad jag nyss sett? Från denna betraktelse och till författandet af en antik tragedi var det, käre läsare, för hvar och en annan än för mig, en afgrund. (Jag endast afskrifver.) En annan skulle icke ens ha tänkt derpå. Jag (alltjemt afskrift), jag tänkte icke derpå, jag författade den! Han har således författat den! Innan man ens granskat den, skall man medgifva, att det är on högst märkvärdig karl,