Aftonbladet – 7 februari 1856, sida 3

Af tidningarne ser man att det är ett mäkta starkt permissionssökande bland Sveriges krigare. Ha de tappat sina permissioner? Än det eviga afskedstagandet sen? Industrien måtte så gripa omkring sig att ingenting annat är på modet än lifassuranser. Och kavaljererna i allmänhet — alla äro de lika klemigt sinnade! Och krämarne... jag se: hur de knäppa händerna tillsammans, tackandes Gud för den långa freden, gom försoffat allt omkring dem. Qvinnorna åter, hur är det med dem? Till full öfverensstämmelse med egina nyligen anlagda kortkappor och den lätta hufvudbonaden (tydligen en modell efter zuavernas mössor), lägga de sig allmänt till ett skottfritt klädesplagg för hals och barm, ett ganska ändamålsenligt harnesk. Denna allmänna fruntimmersbeväpning kommer sig utan tvifvel deraf, att manligheten inom Svithiod allt mer och mer urartar. Damerna, gom aldrig vilja vara neutrala, bereda sig på att i kavaljerernas ställe svära fanan och, med lägerlifvet till mål, alliera sig med de raske allierade. Och nog skola desse med öppna armar emottaga dem, oemotståndliga såsom de i alla tider visat sig. Dagen är upprunnen, Hanens vingar dåna: Tid är, go herrar, Till strid att gå: Vaker upp, veker upp! Jag ej er väcker till kortspel, Ieke till älskogsglam — Upp — eder jag väeker Till hårda bardalekar. Men, i herrans eviga namn, huru skall man få dessa lejon vakna? Nu är det för ömkligt bestäldt med de man-hemske kavalJererna! Dagen ut och dagen in ha de hufvudet fullt af bara supger och innocenser och amaranter och middagar och förmän och lönevilkor och kortspel — slutligen spela de väl till sista skymten bort sjelfva minnet af att Sverige egt några män. Få se, om det ej till sistone går derhän att de ikläda sig damernas gamla drägt och, när dessa tåga ut, helt trankilt sitta hemma vid spisen, tör egen del befinnande sig i intressanta omständighetern. Kilian.