Aftonbladet – 7 februari 1856, sida 3

Tyvärr måste man säga om Stockholm att det nästan saknar all omtänksam beräkning, all själfull verksamhet för både eget och landets bästa. Hvad kan vara orsaken? aFör att till lif väcka denna verksamhet, yttrar en skriftställare i statens egen tidning. för att befordra det befruktande idd-utbytet och våra ressursers användning till största möjliga fördel, behöfdes en genomgripande reform såväl i den enskilta som den allmänna hushållningen, på det att de band och de bekymmer, som nedtynga anden, må undanrödjas. Dessa bekymmer äro af ekonomisk natur: de hafva till en del sin grund uti ett öfverdådigt och lättsinnigt lefnadssätt, men ännu mer i oförmågan att inrätta sig, uti frånvaron af ändamålsenliga kreditanstalter och bristen på associations-anda. Det onda kan betecknas med ett enda ord: isoleringssystenm med derat följande indifferentism. I detta afseende kan hufvudstaden nästan sägas vara mera vanlottad än något annat större samhälle i hela landet; och det är märkvärdigt hvad alla dessa menniskor, som bo i tätt sammanbyggda hus, hafva föga med hvarandra gemensamt. Sträfvan för gemensamt mål är så ytterst sällsynt, söndringens och misstroendets kälkborgar-ande så allrådande, att man icke kan förvånas öfver att alla våra myror icke förmå bygga nägon stack. Aldrig skulle en despot finna tacksammare jordmån för divide et im pera! Vår befolkning har nästan intet annat föreningsband än tidningspressen. En hvar drager en cirkel kring sig och sin verksamhet; hvarje litet skrå, hvarje liten kategori sluter sig inom sig sjelf för att tyna bort. Också blifver staden både i hvardagslag och vid högtidliga tillfällen representerad derefter; och då slutligen åtlöjet stämplar hvad som kan under sådana ogynnsamma omständigheter vara vidgjordt, träffas ingen särskilt deraf, ty alla två sina händer: en hvar hade sin vilja, eller rättare icke-vilja, hvilken egentligen gick ut derpå att en annan icke skulle få sin vilja fram. Om associations-anda funnes, om stadsoch stats-administrationens medlemmar lifvades alla af en själ, en tro, enabanda hopp och bekännelse, så skulle man, äfven hvad närvarande ämne beträffar, omöjligen se sådana abderitiska företag vågade som dem man påträffar nästan öfverallt hvart man vänder sig inom vår hufvudstad. Man skulle då icke se: våghus uppförda midt i öppna trafiken och till trots för allt skönhetssinne: bazarer ihoplappade af saltsjötegel och likaledes på platser, der de aldrig borde finnas: hamnar reguliert fyllda med stinkande smuts för att lika reguliert uppmuddras igen: vattenhemtningsbryggor anlagda vid mynningen af rännstensflödena: salutorgen förvandlade till instängda kyffen och promenaderna till träsk eller sandmoar: träden ilustparkerna upplåtna till vedbrand: fabriksskorstenar uppdragna på kyrktaken: slussar byggda för korta till dimensionen: tegelslagerier inhysta midt i staden, götgatsbackar och trottoarer sänkta och höjda och åter sänkta: nya frimurarenästen vanskapligt uppmurade inpå rättvisans gebit: kanaltrappor uppradade till ättestupor ... Men detta och mycket annat elände få vi se. Några vackra företag borde man väl minnas, men de stå så enstaka, så utan allt samband med det hela, att tacksamheten sätter orden i vrångstrupe och tiger. Om Stockholms administration följde Norrköpings exempel — vi vilja icke nämna ett för vederbörande så underligt ting som London, icke heller nämna Paris — och läte, efter utlyst täflingspris, till gällande kraft för nutid och framtid upprätta en fullständig planritning öfver hufvudstaden i afseende på dess förskönande och dess kommunikationer, så skulle måhända den enahanda själen så småningom smyga sig in i de disparata kropparne tills man slutligen, innan man visste ordet af, hade den allmänna andan fullt lifslefvande färdig och uppenbarad i verksamhet efter en hel och orubblig plan. I.