Aftonbladet – 6 februari 1856, sida 1

STOCKHOLM, den 6 Febr. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris Januari 1856. Vid underrättelsen om att Ryssland hade antagit Österrikes ultimatum var man i Paris allmänt af den tanken, att det skulle blifva fred af; så väl allmänheten som tidningarne talade knappast om någonting annat. Den enda tidning som yttrade några betänkligheter var Le Siecle, hvilken erinrade derom, att år 1855 hade Ryssland också oinskränkt antagit de fyra garantierna. Sedan dess har en viss reaktion inträdt uti fredsförhoppningarne. De bibehålla sig emellertid till någon del ännu. Regeringens tidningar underlåta åtminstone ingenting för att hålla dem vid makt och vidare utbreda dem. De engelska bladens krigsrop är man i allmänhet ense om att ogilla. Det vill sålunda synas som skulle åtminstone Paris längta efter fred, hvilket åter skulle innebära, att enligt allmänhetens föreställning motsvara de af Ryssland antagna hufvudpunkterna, om de för öfrigt genom de närmare vilkoren erhålla en önskvärd sanktion, det mål som alliansen åsyftade att uppnå. Personer, som äro något skeptiska men som i alla fall ega både anseende och erfarenhet, gå mindre raskt tillväga. De säga att freden är långtifrån afgjord. De kunna icke fatta, att de uppoffringar kriget ålagt de allierade skola förblifva oersatta, och denna skadeståndsfråga är för dem en stötesten, utan att tala om de allvarsamma svårigheter som de föreställa sig skola uppstå, då de antagna fredsvilkoren en gång skola realiseras. Andra åter förfäkta den satsen, att kriget bör ytterligare fortsättas, att Ryssland äfven med de fjettrar (!) på sig, till hvilka det nu lemnar sitt samtycke, icke är tillräckligt qväst för att icke ännu en gång resa på sig, och att man då måste börja omigen hvad man nu bäfvar tillbaka för. Iden att till en europeisk kongress-hänskjuta en europeisk fråga, sedan för öfrigt de krigförande sjelfva bestämt grundvilkoren för den blifvande freden, betraktas ännu, efter hvad jag kan tycka, såsom fullt rationel, såsom innebärande lyckosamma frukter af enighet för framtiden. Den har således talrika anhängare. En mängd rykten hafva varit i omlopp angående hvad som i S:t Petersburg skulle hafva tilldragit sig med anledning af czarens antasgande af fredsvilkoren. Enligt dessa rykten skulle en allvarsam jäsning egt rum, antingen kring kejsarens person och inom hans egen familj, eller också blott hos det ryska folket. Allt detta har man betraktat såsom börsmanövrer och af denna orsak ej egnat någon synnerlig uppmärksamhet deråt. Till dessa små detaljer gör man för närvarande klokast i att inskränka frågan om krig eller fred. Efter att sålunda hafva egnat min gärd åt denna fråga, som i sig innebär så många saker, vill jag, om ni behagar, i dag säga er några ord om våra inre ställningar och förhållanden, hvarom jag icke kan påminna mig på länge hafva talat med er något. Ett afbrott i denna månads enformiga politiska tilldragelser bildade nyligen en temligen ovanlig företeelse inom statslärans gebit. Jag menar den mot senaten riktade artikel Monitören innehållit, och som sannolikt äfven kommit under edra ögon. Denna artikel, antydande ställningen för ögonblicket inom den politiska atmosferen, förtjenar verkligen att man deråt egnar någon uppmärksamhet och eftertanke, Till att börja med kan man ej vara i någon villrådighet om hvem som är dess författare. Under förutsättning att artikelns typografiska beskaffenhet, dess plats i Monitören och frånvaron af signatur lemnat rum för några tvifvel om dess kejserliga ursprung, skulle dessa tvifvel blifvit häfda af artikelns beskaffenhet och innehåll. Det är en varning, en maning, en pisksnärt tilldelad senaten. Men hvem kan, under det statsskick hvari vi lefva, rikta varningar och utdela pisksnärtar åt den förnämsta kåren i staten? Hela verlden skall svara: Ingen annan än kejsaren. I moralisk mening har dessutom hvarenda fras som förekommer i artikeln sin omisskänneliga signatur. Det är Napoleon II:s nätt afrundade stil, hans ingalunda vanliga idrikedom och precisa sätt att uttrycka sig. Artikeln -har derföre väckt uppmärksamhet och gifvit anledning till denna fråga: Hvad är meningen med denna artikel? Meningen är, tycker Jag, ganska klart uttryckt i artikelns egna ord, och se häri korthet innehållet deraf: Mina herrar senatorer, j gören icke hvad som är både er rättighet och er pligt att göra, men visen: deremot benägenhet att, göra hvad som ligger utom er rätt, er pligt och ör förmåga. J sammanblanden olika tider och författningar med hvarandra. J ären icke, eller bören åtminstone icke vara, kejsardömets senat. SEYOTTELNPORSTRE TRIP RTNEI BIAIEDE RELBELEITR TIA SNES W TIDERNA HIRO Så snart Micajah och Israel hängt upp sina liar och tvättat sio vid pumpen. satte de sio