Aftonbladet – 2 februari 1856, sida 2

fast han icke behöft vara der förr än om fyra dagar. Kommen dit, skyndade han till den förnämste skräddaren och beställde sig nya kläder, lämpliga för årstiden och en högadelig frökens blickar. Man går för öfrigt gerna helgdagsklädd till en älskarinnas möte. Skräddaren, om han varit det minsta artist i sitt yrke — och artister böra väl alltid de vara som skola sätta fason på en hel mensklighet — borde hafva varit förtjust öfver att få taga mått af en sådan kropp som ungresens på Berga. Läsarinnan har väl icke föreställt sig vår hjelte såsom en grof, otympligt lång och tjock gestalt, snarlik jätten Geryon som besegrades af mythens Herkules. Långt derifrån. Ett snörlif skulle hafva gjort hans midja smal som en flickas. Det jätteartade röjde sig i hans bröst, armar och ben, det var ett rörligt spel af idel muskler och senor, som hvarje ögonblick med förstörelse hotade klädesfabrikantens tråd och skräddarens alla sömmar. Författaren, hvilken såsom yngling flera gånger hade tillfälle att se byggmästaren Konrad Pettersson, kan icke erinra sig att någonsin hafva sett en mera harmoniskt utvecklad bild af manlig ungdom, skönhet och styrka. Att en sådan figur skulle göra heder åt skräddarens verk faller af sig sjelft. Hade Pettersson lefvat i Paris, så är det utom allt tvifvel att hvilken skräddare der som helst gratis försett honom med den dyrbataste gaderob, med vilkor att han hvarje middag, en lefvande skylt, visade sig nägra timmar på boulevarden. Sålunda nppklädd från topp till tå uppträdde ungresen den utsatta tiden på Carl XIII:s torg. Han var äfven försedd med en ljusgul käpp, ett konstsvarfvadt mästerstycke af hans egen hand.