Aftonbladet – 2 februari 1856, sida 1

med dem. Men låt dem skrifva till oss bref genomvåta af deras tårar, låt dem säga huru de förtvina och dö af saknad efter oss, och vi stå i förtjusningens rosenhög ända upp öfver öronen. Dock måste vi göra älskaren på Berga den rättvisan, att det sjelfviska icke hänge fick öfverhand hos honom. Uppfattande i hela dess vidd omöjligheten af en förbindelse emellan honom och en familj sådan som Hennes, vågade han skrifva till fröken ett bref, der uti han allvarligt frånsade sig allt hopp om hennes -.egande och deruti han jemväl besvor henne att söka glömma en mån som utan förmögenhet, anseende och namn icke kunde bjuda hetine den ringaste ersättning för de försakelser hon måste underkasta sig, när hon, skild från den umgängeskrets inom och för hvilken hon blifvit uppfostrad, skulle dela en fattig landtbyggmästares tarfliga lött. Han gick till och med ända derhän att hän förklarade, det hån med lugn skulle finna sig uti. sitt öde, emedan, såsom hans ord föllo: att en gång hafva värit älskad af en qvinna sådan : som hon, vore mera än nog för hela hans lifs lycka.n Men detta var som att gjuta olja i elden, och han ångrade att hafva skrifvit detta bref! Då skref han ett nytt, som andades idel köld. Han skref med hufvudet blott, den stäckars mannen, fast hela hans hjerta blödde, och han ref skonlöst ner alla de romantiska hyddor hon byggde. Men icke heller det hjelpte, Marie Louise lät ej lura sig. Hon såg lågan genom isskorpan, liksom man ser ljuset genori lam pans glas. Hon kände för väl sitt egetvälde: Emellertid utvecklade han :en mångdubblad arbetsförmåga, i det fallet något olika romaånens hjeltar, som fråin början till slut icke göra annat än älska, lida, lipa och älska.