Aftonbladet – 1 februari 1856, sida 2

Bresundstullen. Vi intaga här nedan ur Wermlandstidningen början till en artikel öfver detta ämne, författad af biskop Agardh och ämnad attintagas i nästa häfte af hans Statistik: ör att begripa möjligheten af den i visst hänseende förödmjukande beskattning, som Sverge — egande den ena stranden af Öresond — underkastat sig att erlägga till Danmark, som eger den andra, för hvarje fartyg,som passerar Öresund antingen till eller ifrån Kattegatt oeh Östersjön, måste man fästa uppmärksamheten dels på svenskarnes lika väl kända som begagnade eftergifvenhet i alla politiska frågor, dels på danska regeringens i alla tider visade klokhet oeh fimhet. Man må betrakta nästan hvilka freder och negoeiationer som helst, som Sverge äfven efter de mest lysande bragder ingått — med undantag af Carl X:s — så skall man finna, att de svenska underhandlarne dervid alltid låtit lura sig; och att svenska regeringen har låtit nöja sig dermed. Utan denna karakteristiska eftergifvenhet, skulle det ej låta förklara sig, att Sverge utan knot, ja utan tecken till missnöje, i så lång tid fördragit att dess skepp betala tull för genomfarten af ett sund, hvartill Sverge eger den ena stranden. Sverge kunde fordra, att icke blott hafva sina egna skepp fria derför, utan äfven att efter all statsrätt Sverge borde dela med Danmark den tull detta rike uppbär af andra staters skepp. Men detta har varit så långt ifrån Sverges eftergifna politiska system, att till och med Carl X, då han kunde af Danmark fordra allt, ieke ens satte i fråga, att dela tullen med Danmark. Det är ett bevis till, att Sverge alltid förstått kriget bättre än freden. Enligt statsrätten anses en stat besitta det nästgränsande hafvet så långt den kan räeka med sina kanoner. Deraf följer otvifvelaktigt, att båda stränderna gemensamt besitta Öresund och således äfven segelfarten derå, emedan kulorna från Helsingörs kanoner hafva slagit ner vid skånska kusten, och Helsingborgs kanoner skulle, hoppas vi, räcka så långt som Helsingörs. Danmark har således svårt att vid de underhandlingar, hvartill Danmark nu (Okt. 1855) inbjudit de handlande makterna, åberopa statsrätten, utan att i och med detsamma erkänna Sverges rätt att uppbära hälften af tullen. Vi hafva icke heller sett, att Danmark någonsin betjenat sig af denna grund för att för öfriga nationer bevisa sin rätt till tull i Öresund. Hade Danmark gjort detta, om Sverge och Danmark förenat sig uti den fordran att tull skulle erläggas till dem båda, så hade svårligen de öfrige handlande nationerna kunnat statsrättligt förvägra de båda nordiska makterna denna afgift: En annan grönd för denna afgift är, att de länder, som beherrska ett sunds båda stränder, måste hafva omsorg om segelfartens säkerhet, freda den för sjöröfvare (hvaraf fordom Öresund var uppfyldt,