Aftonbladet – 1 februari 1856, sida 2

, hvadan hyresgästerna öfverbjuda hvaranra. Alldeles enahanda förhåller det sig med penningar. Är rörelsen liflig och benägenheten för nya företag i stigande på en ort, så blir efterfrågan af penningar stark. Inträffar samtidigt, att tillgången derå är ringa, så stiger räntan. Vi finna sålunda att de fördelar man kan draga af lånade penningar äro beroende af tillgång och efterfrågan, och att räntan egentligen icke är annat än ett å dessa förhållan den åsatt värde. Är räntan, såsom ännu beklagligen hos oss, bunden, så stiger och faller den inom sin begränsning trögare och återgifver naturligen ej så ögonblickligt rätta värdet, som om räntan vore fri. Emellertid är det en solklar sak, att räntan bör vara rörlig så mycket gällande lagar medgifva, och att ett ibland våra bankinrättningars grundfel är att hafva fix ränta, hvarigenom de, endast vid en viss punkt af den skala, utefter hvilken räntan borde röra sig, fullkomligt motsvara allmänna rörelsens behof och sitt eget ändamål. Då det torde få anses bevisadt, att en rörlig ränta i allmänhet är det naturligaste, så komma i detta liksom i alla andra fall afvikelserna ifrån det enkla och principriktiga att medföra sina olägenheter. Den bank, som satt sin utlåningsränta för hög, får sjelf behålla sina pengar, och den, som satt den för låg, blir snart uttömd och får till låntagare just sådana mellanhänder, som begagna konjunkturen, hvilket banken försummat göra. Men om detta redan gäller bankens grundfond, så är behofvet af rörlig ränta ännu större, då det gäller de additionella fonder som af en eller annan anledning blifvit lemnade banken till förränttande eller af banken upplånade för att derå göra räntevinst. Skilnaden emellan uppoch utlåningsräntan i en väl organiserad bank bör nemligen alltid vara den minsta möjliga. För att uppnå detta måste utlåningsräntan kunna ställa sig efter behofvet af penningar; ty om utlåningsräntan är för hög och depositionsräntan i ett riktigt förhållande till utlåningsräntan, så kan det myckel väl inträffa och har inträffat, att depositionsräkningen, som är den mest bankmässiga, blir en verklig tunga i stället för att den borde kunna skänka styrka. Då, såsom redan nämnt är, bankericke äro annat än penningemäklare i stor skala, så tillkommer det dem att både uppoch utlåna penningar. Att dessa funktioner icke kunna fullgöras regelmässigt till bankens och allmänna rörelsens fördel, såvida banken har fix ränta, det änse vi oss hafva visat. Men skulle en-bank ännu mer afvika från det rimliga och göra till hufvudsakligt syftemål att nedpressa. utlåningsräntan; så blir deraf en följd att depositioner uti en sådan bank endast undantagsvis förekomma; ty banken kan naturligtvis icke betala sina lånegifvare (deponenterna) skälig ränta, då banken uppgifvit sig endast vara låntagarnes målsman. Men oaktadt alla en öden banks bemödanden kan det inträffa att den, som i sista hand verkligen tillgodogör penningarne på ett ändamålsenligt sätt, har nödgats till mellanhänder erlägga skillnaden emellan den ränta banken tager och den ränta, som för tillfället eljest är gångbar, hvilket aldrig kunde hända om banhkräntan vore rörlig och finge, som sig borde, endast bero af efterfrågan och tillgång på penningar. En! hypoteksförenings naturliga intresse är att till det, minsta möjliga nedpressa räntan, då hypoteksföreningen icke är annat än en förening af skuldsatta och sålunda räntebetalare. Då deremot en bank skall bereda ömsesidigt gagn åt både kapitalegande och kapitalbehöfvande, kan den endast fylla sin bestämmelse genom att sorgfälligt fullgöra sina åligganden mot bådadera, hvilket aldrig lyckas, om den gör till sin uppgift att nedsätta utlåningsräntan under hvad penningelån eljest. för tillfället kunna anses värda. På det att ingen må misstaga sig och tro, att en bank, som nedtrycker utlåningsräntan, skulle vara företrädesvis demokratisk, vilja vi blott tillägga att begreppen skapitalegande och kapitalbehöfvande, ej må anses-liktydiga med. rik och medellös: De betydliga summor, som i sparbankerna och till en del å depositionsräkning mot ränta i andra banker innestå, tillhöra förnämligast arbetsklasserna. Dessa äro i thy fall kapitalegande, och det är i deras intresse, att de penningar, som kunna besparäs för oförutsedda händelser eller kommande ålderdom, fruktbargöras på bästa sätt. I motsats härtill befinnas oftast just de Jlånesökande vara rika personer, som genom framgången i sina företag föranledas till nya sådana och dertill se sig i stånd att använda både egna och andras penningar. I ett land, der man i långliga tider mer än lofligt och oändligen mycket mera än rimligt lånat pengar för att lefva upp och dragit långa vexlar på en oviss framtid, är det måhända ännu förmätet att hoppas det man skall inse, att lån är en operation, hvarvid långifvarens och låntagarens fördelar böra vara fullkomligt lika, och att de på det mest noggranna sätt afvägas just genom penningeräntans rörlighet, då den ofelbart stannar på den punkt, som efterfrågan och tillgång bestämma. Sresundstullen. Vi intaga här nedan ur Wermlandstidningen början till en artikel öfver detta ämne, författad af biskop Agardh och ämnad attintagas i nästa häfte af hans Statistik: ör att begripa möjligheten af den i visst hänseende förödmjukande beskattning, som Sverge — egande den ena stranden af Öresond — underkastat sig att erlägga till Danmark, som eger den andra, för hvarje fartyg,som passerar Öresund antingen till eller ifrån Kattegatt och Östersjön, måste man fästa RR RR EA