Aftonbladet – 31 januari 1856, sida 2

Han rusade derföre ut på gatan emot vår kusk; men när han kommit denne något närmare på lifvet, kallnade stryklodet och beI gaf sig svärjande in i boden tillbaka. : Men snart utkommo ur samma bod ett par unga, långa bodbetjenter. I Är det du, din lurk, som är ovettig på vår principal ? frågade den ene af dem. Är det du, din slyngel, som vill moka I gräl med bättre folk ? tillade den andre. Han, till hvilken frågorna ställdes, syntes icke hugad att svara. Visst är du en lång drasut, tog nu den förre åter till ordet; xmen du kan bli några tum kortare, och till att börja med borde man hugga af dig begge öronen, din åsna! Hugg i låda, men hugg inte i mig, det råder Jag er till, svarade ändtligen kusken. Säger du så, din fan! ropade de uppretade bokhållarne och rusade på kusken. Men de fingo göra med den hvars namn de åkallat. Ungresen på Berga grep de begge stridstupparne om hvarderas nacke och förde deras ansigten emot hvarandra, Hur godt och ljufligt är när bröder kunna sämjas! yttrade han enligt psalmboken, under det ban något våldsamt körde ihop deras näsor och munnar. De tvenne bodkamraterna gnisslade och fraggade af raseri, men kyssas måste de, kyssas oupphörligen till dess de slutligen kysstes med svullna och blodiga läppar. Derefter, och sedan han på detta kraftiga sätt beseglat deras vänskapsförbund, vräkte han dem begge i en snödrifva, liksom man kastar ifrån sig ett par vantar. Konrad Pettersson, i likhet med mycket starka menniskor i allmänhet, var en fredligt sinnad menniska, men anfallen, blef han alltil sina motståndares förderf. Under det att de begge kamraterna kraf