Aftonbladet – 31 januari 1856, sida 2

— Sedan Rysslands organ inom den europeiska pressen, Le Nord, mer än en gång högtidligt försäkrat att ett så orimligt och ärekränkande vilkor som det bessarabiska distriktets afträdande icke kunde antagas, och derpå vid de första telegrafdepeschernas ankomst sökt göra dessas trovärdighet misstänkt, anslår den nu, då äfven detta taskspeleri ej längre kan försökas, helt dristigt en annan ton i en ledande artikel för den 19 dennes. Här heter det, att den ädlaste af alla försakelser icke skett endast för att behaga Europa, ehuru man ej ville tillsluta sina öron för mensklighetens klagande röst, under det Europa ängsligt och bäfvande anropade (!) Ryssland om fred. Hvad var då egentliga bevekelsegrunden till detta antagande? (så kinkigt äfven för Le Nords talang att ge en passande färg). Jo, ingen annan än att ur Europas hjernor få bort den orimliga, löjliga idn, att Ryssland drömt om eröfringen af Konstantinopel. Så ha Rysslands motståndare till denna makt framställt en syllogism, som, ehuru kommen från en fiende, likväl ej saknade en viss vigt. Om ni, har man sagt, verkligen har allvar med edra försäkringar att ej vilja bemäktiga er Turkiet, hvarför icke låta denna förfärliga fördom (hvilken med eller utan skäl alltid skall hänga öfver ert hufvud) på en gång falla, derigenom att ni till Porten afträder en liten landsträcka, som ej inbringar er någonting och som icke kan tjena er till annat än såsom ett medel att inkräkta ottomaniska riket? Samma dag ni gör denna materiella eftergift skall hela Europa tro på att ni ej fullföljer dessa drömmar om förstoring, hvilka man tillskrifver er. Det skall gå ännu ett steg längre; det skall erkänna att det bedragit sig. Detta materiella bevis på sin uppriktighet har nu Ryssland gifvit Europa, dermed likasom sägande: Vill ni nu tro mig?, I en korrespondens från Paris, införd i samma nummer, användes den gamla taktiken att låtsa taga för afgjordt hvad man vill ha trodt. Der påstås nemligen att fredspreliminärerna gifvit dödshugget ät alliansen med England. Profetian om att Österrike skulle vara den bakport,, som Ludvig Napoleon beredt sig för att vid lägligt tillfälle komma ut ur engelska alliansen, säges nu ha slagit in. Inom krigskonseljen skulle tvister ha brutit ut emellan prins Napoleon och hertigen af Cambridge, af hvilka den förre försvarat planerna i den broschyr man tillskrifver honom, den sednare åter förklarat sig emot hvarje slags nationalitetskrig och särskildt emot Polens återställande. I en sednare korrespondens meddelas några artiga anekdoter om hvad som påstås hafva tilldragit sig inom samma krigskonselj vid den ryska depeschens ankomst. Då kejsaren slutat uppläsningen, utbrast amiral Lyons: Sire! jag förstår ej det här; det är utan tvifvel något misstag, Kejsaren smålog och uppläste depeschen ännu en gång. Då började engelsmännen lifligt hviska sinsemellan. Hertigen af Cambridge steg upp och sade, att då hans mission i Paris nu vore slutad, återstode för honom ingenting annat än att taga afsked af kejsaren, och att han samma afton skulle afresa till London. Ludvig Napoleon bad honom enträget att stanna qvar åtminstone tre eller fyra dagar. Prins Napoleon åt:r utropade efter att ha hört depeschen: Der har man uppoffrat Italien och Polen ! — Det torde ännu vara för tidigt, att tilltro sig kunna förutse huruvida det rena och obetingade antagandet från Rysslands sida af de österrikiska fredsförslagen kommer att verkhgen leda till fred; ehuru man måste medgifva, att sådant i närvarande ögonblick visar sig åtminstone icke otänkbart. Någon ledning för omdömet härutinnan får man emellertid af hvad man kan erfara om den verkliga anledningen hvarföre Ryssland så oförmodadt antagit de österrikiska förslagen, sedan det nyss förut uti Nesselrodes bekanta cirkulär af den 23 December och uti sina motförslag af den 5 Januari uppställt så väsentligen olika åsigter om de vilkor, som borde läggas till grund för freden. Journal des Debats innehåller i detta hänseende några meddelanden, för hvilkas tillförlitlighet tidningen visserligen sjelf icke går fullti borgen, men som, om de icke äro den verkliga sanningen, dock synas härflyta från sådana källor, att de kunna antagas innebära hvad man i Frankrike vill ha ansett såsom sannt, Den märklighet de sålunda ega föranledei oss att här återgifva hufvudinnehållet af dessa meddelanden : Hr v. Seebaohs beskickning till S:t Petcrsburg hade, säger Journal des Dåebats, ehuru helt och hållet af officiös natur, i väsentlig mån bidragit till den fredliga sinnesstämningen vid ryska hofvet. Ingen kunde bättre än denne diplomat upplysa kejsar Alexander om den verkliga ställningen i Europa, om vestmakternas och tyska förbundets innersta tankar och om de faror, som Ryssland utsatte sig för genom att längro förvägra de begärda garantierna. Såsom konungens af Sachser sändebud hos franska hofvet kände han allt som meddelats sachsiska premierministern v Beust, under dennas korta vistande i Paris Då han äfven haft i uppdrag attskydda ryske undersåter och deras intressen i Frankrike samt i denna egenskap fört underhandlingarnc om fångarnes utvexling, hade han haft till fälle förvärfva sig båda parternas aktning Dessutom kunde ingen hafva större anspråk på förtroende hos grefve Nesselrode, som äl hans svärfar, eller hos kejsar Alexander, son känner honom personligen sedan 20 år till baka. De underrättelser, han medfört frår a lagutinssktgesnsR Han rusade derföre ut på gatan emot vår kusk: men när han kommit denne nåäcot när