Aftonbladet – 31 januari 1856, sida 2

Jag har icke sett någon menniska ämna sig in i er bod, svarade byggmästaren, som nu uppfattade den rätta halten af lärftskramhandlarens deltagande. Men jag har sett det jag, jag har märkt det jag ! förklarade handelsmannen, som troligtvis gjort dåliga affärer för dagen och ville skylla på den der racken. Vår älskare, lemnande denna förklaring utan svar, fortsatte sin enformiga promenad fram och tillbaka. Men hvem väntar det der ekipaget på ? väsnades bodens egare. På någon, svarade kort och godt ekipagets kusk. Jaså, på någon... huru länge skall det vänta då ?, Tills någon kommer. Jaså, och när kommer någon ? Det får ni fråga någon om. Jaså, ni börjar bli näsvis, fördömda karl ! Seså, gå nu in i er bod, min herre! om någon kan skrämma kunder ifrån er, så är det ni sjelfo, bedyrade vår kusk, som vid skenet af den argandska lampan upptäckte lågan på bodherrns stora näsa. De argandska lamporna hade nyss kommit i bruk, och deras införande uppskattades då såsom en stor reform i gatubelysningen. Nu äro de mörka emot gaslågorna, liksom dessa i sinom tid måste blifva mörka mot det elektriska skenet, hvilket en dag skall göra sjelfva månen obehöflig. Ni behöfver ha något varmt, om ej just uti er, så åtminstone på er, förklarade handelsmannen, svängande hotfullt sin försvarligt tjocka käpp. Ack, ni värmer ingen, min herre, fast ni har ett helt glödgadt stryklod i er näsa. Hvar och en har sin svaga sida. Denna näsa en gros, var minuthandlarens.