Aftonbladet – 30 januari 1856, sida 2

och hjerta, följaktligen eröfrare; men jag trodde hönom vara en upplyst, en klok eröfrare, sträfvande att vidt utsträcka sitt välde, likväl utan att öfverskrida sina gränser. I afseende på den hufvudsakliga eröfringen, i afseende på hvad man kallat den orientaliska frågan, ansåg jag honom för en kejsare med två ansigten, det ena vändt mat sitt folk, det andra emot Europa. På det af dessa tvenne ansigten, som var vändt mot folket, fann jag helt natuligt att han antog Peter den stores och Catharinas fysionomi; men rå det som var vändt mot Europa, trodde jag mig märka dragen af en man, som gjort till sin uppgift snarare att moderera än att upphetsa moskoviternas dåliga benägenheter. Tyvärr fick min illusion ett högst sorgligt slut. Jag skulle icke vilja misstaga mig på hans efterträdare, men jag kan icke undzå att anmärka att det uti det ryska problemet finnes ett Xx, som ännu icke blifvit utredt. Det är den grad af eftergift för den gammalryska andan, hvartill sjelfherrskaren, så sjelfherrskare han än är, dock finner sig politiskt tvungen; det är frågan om till hvad grad en rysk kejsare kan förråda denna anda, denna civilisationens, denna Rysslands caput mortuum. Det dunkel hvari denna fråga, åtminstone för mig, städse förblifvit, har hindrat mig från att fälla något afgörande domslut till och med öfver krigets upphofsman, till och med öfver kejsar Nikolaus. Ännu mer hindrar det mig att bedömma den efterträdare till hvilken -han testamenterat detta krig. Man har klandrat kejsar Alexander för det han icke genast vid sitt uppstigande på tronen afsagt sig detta förfärliga testamente. Han hade kunnat det, säger man, han var fri; det berodde af honom sjelf att öfver sin regering inskrifva den i närvarande tidpunkt skönaste, den högst uppskattade af alla benämningar, den af verldens fredsstiftare. Han har icke gjort det, han är dömd. Nej, han är deticke. Ett högsinnadt hjerta kunde tro sädant; ett politiskt sinne sätter sig dock icke till doms deröfver. Det finnes i politiken saker som fortfara, blott derföre att de blifvit började; det finnes testamenten som man icke kan afsäga sig, just emedan de äro förfärliga; det finnes -— man är frestad att betäcka sitt ansigte då man säger det — det finnes frågor, som kunna mogna endast i blod. Detta är framförallt orsaken hvarföre man bör, om man kan, hindra dessa fruktansvärda frågor att uppstå. Tror ni att kejsar Alexander vid kejsar Nikolai död hade kunnat, politiskt taladt, göra de eftergifter som han nu gör? Tror mn att de allierade kunde då fordra mindre än hvad de fordra nu? Kejsar Alexander är således icke dömd: : För min del är det således utan någon förutfattad ogynsam mening jag kommer till andra delen af den fråga, hvarmed allmänna opinionen sysselsätter sig: det rena och enkla antagandet af det österrikiska ultimatum, bör det icke tillskrifvas de personliga känslorna hos ryska kejsaren, som afvaktat det ögonblick för att tillkännagifva dem, då han kunde säga till sina folk: -Europa är afgjordt emot Ryssland och Ryssland kan icke kämpa mot alla? Frågan är afgjord till fördel för kejsar Alexander, i fall han verkligen hyser de syften, som Nesselrode tillägger honom: Kejsaren låter icke förleda sig af eröfringslystnad. Han har till mål att göra sin regering ärofull, icke derigenom att han lägger nya provinser till Ryssland, utan derigenom att han utvecklar för handen varande frön till dess materiella välstånd... Kejsaren är öfvertygad att hans mission består uti, att bland sina folk införa stora sociala och borgerliga förbättringar. Han vill icke försumma den, och han är otålig att börja sitt verk. Då man läser så förträffliga tankar i så förträffliga ord, så är man frestad att utropa: Det der är så vackert, det der är så rätt, hvad det der bör vara sannt! Framtiden skall visa, om det också är sannt. A. H. katts