Aftonbladet – 30 januari 1856, sida 2

vara ett olyckligt yrke, emedan ni mera än en gång sagt, att krigaren under freden ruinerar sitt eget land, liksom han under-kriget förhärjar sin fiendes. .. det är ettnödvändigt, men blott ett nödvändigt ondt, dessa äro era egna ord, min far. Och ingenting har han heller, den välsignade menniskan ! Han har sitt goda hufvud, sina starka armar och sin kraftfulla vilja... Med mig vid sin sida, mig som han älskar och dyrkar, skall han utföra storverk... Jag skall allt blifva något för honom jag också, liksom han blir allt för mig. Allt det der är stort och förträffligt i dina ögon, sade grefven; men din ätts anseende, det betyder ingenting, dina förfäders minne ingenting, dina förfäder som icke behöft söka sig makar uti torparkojorna, emedan de haft hundradetals inom palatserna att välja på. Men hur mycket är ej tiden förändrad sedan dess? Ni har ju nyss sjelf, min goda far, talat om nödvändigheten att höja de ofrälse klasserna till oss och att deras bildning berättigar dem dertill, ehuru jag verkligen befarar att det just är deras bildning, som, efter att hafva växt vår egen öfver hufvudet, tvungit oss att 12ed samma medel söka följa dem... Ni skall i morgon på riddarhuset tala för folkets och den stora massans rättigheter; ri skall säga, att man bör göra folket till vår vän, för att icke en dag blifva dess ovän; ni skall besjunga jemlikhetens fana, som vecklas ut öfver en ny och frälsad jord. q Det hörs nog att du är ett barn, Marie Louise... Jemlikheten skall måhända. alltid förblifva en rättighet, men aldrig, aldrig någon verklighet... Folket i massa är respektabelt, jag medger det, men individen är lumpen, föraktlig. Gud nåde oss, yttrade Marie Louise, om han skulle så tänka om menskligheten och dess individer, som ni tänker om folket och dess medlemmar! ... då hade det varit bättre att aldrig födas till verlden, min far! Men