öessens förtgång förklarat att han hade orätt. De äro båda så ädla! Nu besluter markisinnan, till sina vänners förtviflan, att gå i kloster. Kusinen, den häftige friaren och arfsretendenten, .slutar emellertid stycket lyckligt med att ädelmodigt förena de båda älskande, sedan han afstått såväl från sin kärlek, som sitt arf — samt reser sedan tillbaka till Amerika, efter att emellertid med sina råa plantage-vanor ogement hafva roat sina aristokratiska vänner i det hyfsade Europa. Stycket, ehuru icke illa skrifvet, är, såsom man ser, något föråldradt såväl för vår tids smak, som sympatier. Fru Kinmanson var dock, det måste man erkänna, en mycket täck och näpen grefvinna, och fru Lagerqvist uppbar sin rol med verkligt behag. Den förtjenta skådespelerskan blef applåderad vid sitt inträdande och framropad efter styckets slut. Uti efterpjesen, med musik af dAlayrac, utmärkte sig hr Arnoldson ganska fördelaktigt denna qväll både genom sitt spel och sin sång.