Aftonbladet – 29 januari 1856, sida 2

lig ära samt äfven blir ett glänsande blad i Oscar den förstes historia. Men äfven ett bränneri kan hafva sin solsida, och många solsidor hade ifrågavarande nybyggnad, från hvilket väderstreck man än betraktade den. Åtminstone var det så denna sommar i tu par ögon. Den sanna kärleken, liksom den sanna kyrkan, fordrar endast rena offer på sitt altare, och det gör ofta detsamma hvar altaret står. Men det led emot sommarens slut. Hösten på landet är ej angenäm, det är sorgligt att skåda naturens förstöring och derföre reser man till staden för att se menniskans. Menniskan är ej och vill ej vara ett med aturen. Hon gör uppror mot sin allsmäkga herrskarinna, fast hon beständigt borde hafva för ögonen det oundvikliga statsfängelset grafven. . Grefve 7 höll immerfort på att förlora sina galoscher i vägarnes lera och fröken Marie Louise tyckte att paraplyet var för tungt för hennes små händer. Följaktligen började de redan tänka på återfärden till hufvudstaden. Någon af de sista dagarne i Augusti stod Konrad Pettersson på trappan till det nya bränvinspalatset, då han blef varse fröken Marie Louise. Hon kom från herrgården och tog den vägen som, ledande förbi bränneriet, bar till den närbelägna sjön, vid hvars strand hon ofta brukade promenera. Det var första gången som Konrad sett henne allena gå vägen förbi brännerict. Men detta afskräckte honom icke och han hastade genast till henne. Han fann hennes ansigte något blekare än vanligt, men vågade icke efterfråga orsaken dertill. Er byggnad ärisnart färdig ser jag, började hon samtalet.