Aftonbladet – 29 januari 1856, sida 2

atgarder gifva en borgen för att de filialbanker, som utan afseende på förut varande privatbanker komma att upprättas, nog vid instundande riksdag blifva anvisade behöfliga fonder. — Bland uppfinningar inom boktryckerikonstens område omnämner Malmö Snällpost en ny, som blifvit helt nyligen inventerad af magister M. Wiberg i Lund. Den består i en radafslutningsmaschin, hvilken sannolikt kommer att i betydlig mån komplettera sättmaschinerna. För män af facket är det kändt, att vid uppsättning af en rad af typer behöfves för radens fullständigande att insticka mellan typerna mindre fyllnadsstycken af stilmetall, hvilket i vanligt boktryckerispråk kallas att sluta ut raden. Den Sörensenska sättmaschinen, hvilken gom bekant vunnit stora medaljen vid Pariserexpositionen, kan ej genom mekanik sluta ut raderna, utan detta får ske af en särskild person, som står bredvid maschinen. Denna brist synes nu vara afhulpen genom den af magister Wiberg uppfunna afslutningsmaschin, som är på ett ganska ingeniöst sätt konstruerad. Denna uppfinning är den första i sitt slag, ty oaktadt man länge insett vigten af en dylik för sättmaschinens fullkomnande, har man hittills förgäfves sökt någon grund för utförandet af en dylik, till dess magister Wiberg, som mycket sysselsatt sig med studier åt detta håll, omsider har hedren af att ha funnit den väg som tyckes leda till det önskade resultatet. — Under rubrik Den allmänna andan i hufvudstaden har Posttidninggen under sednaste veckan innehålit en serie af artiklar, som på ett förtjenstfullt sätt ådagalägga hvad i detta hänseende göres oss behof. Särskilt tillåta vi oss att här återge och lägga hufvudstadens innevånare på hjertat hvad författaren i Lördagens Posttidning yttrar om qvinnans ställning inom vårt samhälle. Artikeln har följande lydelse: Penningen, genom hvilka orena händer den än må hafva gått, är en representant af naturens gåfvor, tillgodogjorda genom det menskliga arbetet. Detta är dess ursprungliga betydelse: — något har blifvit verkadt, alstradt, skapadt; och penningen begär, likasom en vwppodlad jord, fortsatt arbete af sin nästa innehafvare. Detta är en pligt som få betänka. Huru många föremål för detta arbete erbjuda sig icke för den företagsamme kapitalisten, som vill icke blott njuta och låta penningen negatift eirkulera, utan äfven verka, d. v. s. genom penningen producera? I hvarje sysslolös ser han ett kapital af krafter, som på något sätt kanske kunde tillgodogöras, och skyndar att erbjuda ett tillfälle till deras användning. Tyvärr är antalet af sådana män icke stort i vår hufvudstad, som väl bygger granna hus, men icke tänker på hvarifrån slutligen hyrorna skola tagas. En klass eller rättare ett kön är isynnerhet vanlottadt i fråga om arbetstillfällen, nemligen Stockholms oförsörjda qvinnor. Häri bar till en början den allmänna andan en stor del. Man vill icke att qvinnan skall hafva något annat intresse än könsintresset; den för Stockholmsbildningen betecknande seralj-andan vill, att hon skall vara till blott för att bero af en man — äfven om hon icke kunde finna någon sig värdig. Hennes arbete respekteras icke; det är alls icke ärofullt eller förenligt med god ton, knappast hederligt att hon deraf hemtar sin utkomst; och bor hon för sig sjelf på sin kammare, är hon ju vanärad, om hon är vid den ålder att hon kan misstänkas. Benämningarne: fabriksarbetare och skräddaregesäll innebära intet skymfligt, men hvad innebära epiteten fabriksarbeterska , symamsell? Dessa namn ligga nära, de förblandas med ett annat, som vi här icke kunna nämna; och qvinnan rodnar, då hon skall uppgifva sitt yrke, ty hon känner jå förhand kombinationen. Vårt magnifika och dygderika Stockholm dömmer individen efter kategorien. Man är tyvärr närs nog frestad att önska prostituonen legaliserad, eftersom det visar sig att arbetet icke medför större ära än att vissa dess kategorier få namn af prostituter, antingen de äro det eller cke. Huru många förfalla ieke dertill, just genom inslan deraf att de, huru de än lefva, ieke hafva någon aktning att vårda! Men vi hade att tala om arbetstillfällena. Hvart skulle man kunna hänvisa en stackars qvinna, som med tårar försäkrade att hon tänkt så, att hennes hjerna velat brista, på utvägar att försörja sig, men ieke funnit någon? Hvad kunna välgörenhetsanstalter här uträtta? Hvad kunna skyddsföreningar, magdalenahem, ordningsnämnder oc i alla barmhertighetsinrättningar i verlden förmå? De äro vanmäktiga: de kunna blott erbjuda palliativer, hvilka den städse färdiga välgörenheten i sin välmening tillgriper, för