Aftonbladet – 26 januari 1856, sida 3

CE BIL APA AT PRYAARe SAP Sett Fr ve rilja upprätthålla trons enhet, binda andarne ler besvärja den på flykt stadda kyrkligheen, är ett rön, som väl kan förliknas med sustaf IV Adolfs föreskrift vid en stundande voffest, att der skulle gå gladt och roligt ill likasom i hans sal. faders tids, hvarvid len person, som emottagit befallningen, sedan tunungen aflägsnat sig, utbrast: Nu vill han ätta äfven nöjet på ordernas. Nu förhåller let sig med gudaktigheten till följd af dess natur så, att den lika litet som nöjet kan sätas på orderna; men en slik onatur är likväl let herrskande draget i vår kyrkofattning. Vårt sätt att behandla de i religionssaker olike änkande utmärker sig åter genom en strät ofördragsambet, ogande sin rot i samma skefva zrundåsigt af förhållandet emellan stat och kyrka. Man vill nemligen anse deras gränser aå fullkomligt identiska, att ett utträdanle ur den ena nödvändigt måste innebära ett utträdande ur den andra. Vi förmå ej röt: nse, hvarför icke med tillämpandet af samma orincip en från statens område utflyttande äfren belägges med bannlysning från svensk: lutherska kyrkans gemenskap. Tiden synes vara inne för oss att taga exempel af Englands allmänna förhållande sill Skottland, hellre än att efterfölja dess beteende emot Irland; att ieke allenast lossa de fjättrar, som binda valet af ritualer, utan ock dem, hvarmed valet af konfession bestraffas. Och 1åtom oss ej härvid skrämmas af ropet om de kätterier och det sektväsende, som häraf skulle blifva en eundviklig följd. Hvad de förra angår qväfvas de lika litet af bannlysningar som af bål, utan frodas fast heldre. Det sednare åter är ej annat än dels en naturnödvändig följd af de elika individualiteternas olika uppfattning af den samning, hvars enhet ej uppenbarar sig i former, utan i anda och lif, dels en lika naturnödvändig reaktion emot en förstelnad kyrklighets officiella lagbud. Invändningen, att ett sådant förordande för kyrklig frihet, ett sådant ifrande emot borgerligt trostvång skulle vittna om en ljum indifferentism, besvara vi med Maeaulays slutord i talet för judeemancipatienen, hvaruti vi till alla delar instämma: Jag skulle anee mig hafva förhånat kristna religionen om jag sade att den ieke kan bestå utan biträde af intoleranta lagar. Den infördes utan dylika lagar, oeh den kan oek bestå dem förutan. Den triumferade öfver de mest förfinade eeh de vildaste nationers vidskepelser, öfver Greklands bebagfulla mythologi och öfver Nordens skogars blodiga afgudadyrkan. Den vann öfverband öfver romerska rikets makt oeh politik. Den tämde de barbarer, af hvilka detta rike öfverändakastades. Men alla dessa segrar vunnos, ieke med intoleransens biträde, uten i trots ef intoleransens motstånd. Kristendomens hela historia visar, att deni sjelfva verket bar föga att frukta af förföljelsen såsom fiende, men mycket att frukta af densamma såsom bundsförvandt. Må denna religion länge fortfara att välsigna vårt land med sitt välgörande inflytande, stark genom sin sublima filosofi, stark genom sin fläekfria moral, stark genom dessa yttre och inre bevis, hvilkas giltighet de mäktigaste och mest omfattande menniskosnillen hafva medgifvit, den sista tröstegrund för dem som öfverlefvat hvarje jordisk förhoppning, den sista tygel för dem som äro upphöjda öfver hvarje jordisk fruktan. Men låtom oss icke misstaga oss om dess karakter, dess intressen, och utkämpa sanningens kamp med förvillelsens vapen, samt bemöda oss att med förtryck understödja den religion, som först lärde menniekoslägtet det stora budet om allmännelig kärlsk. Icke mindre lärotik än den kamp för samvetsfrihet som uttalar sig ide anföranden, som röra kyrkliga frågor, är den grundåsigt som genomgår talet Om förtroendet till lord Melbournes minister, af hvilken talaren var ledamot, och som då häftigt angreps af torypartiet med sir Robert Peel i spetsen, Denna grundåsigt, för oss svenskar lika sällspord som behjertansvärd, är den höga tanken om en ministers bestämmelse. Hr Macaulay uppfattar nemligen, i likhet med de flesta a Englands statsmän, sitt rådgifvarekall. icke såsom en byråchefsplats, ett brödstycke, en pensiensexspektans, utan såsom ett målsmanskap inför tron och folk för de grundsatser, som bekänts och stadgats under loppet af ett helt politiskt lif. I Sverge har man, som bekant, helt andra tankar. Här styrer konungen allena riket — heter det — stats riden äro ej annat än ett slags reservearande rådmän; befinnas de hafva brutit emot något specielt lagbud, eller förbisett någon konstitutionel formel, så må en riksrätt arrangeras, eller språkas något litet i stånden em formöfverträdelser, likväl med uttrycklig reservation deremot, att anmärkningarne må leda till något resultat. Men att våga fordra ett på fasta prineiper bygdt fortgående af statsförvaltningenr, att vilja göra ansvaret till någonting annat än ett uteslutande juridiskt, hvilket förmätet, af utländskt härmningsbegär föranledt anspråk! Hvilket brott emot allenastyrandets häfdvunna, heliga majestät! Nu företer nig likväl här först och främst det för våra högtories och lågtories besvärliga förhållande, att verkligt allenastyrande i de flesta kuranta mål enligt deraseget medgifvande är och blir genom sjelfva sakens natur en fiktions. Vidare eger — för att öfvergå till de intressantare föremålen för konseljens behandling — en besvärlig grundlagsparagraf; regeringsformens 107:de, ännu gällande kraft, och dess utdömmande har icke ens, oss veterligen, blifvit pro Uti nämnde paragraf uttryckes. med all den tydlighet som är af nöden, hvad som saknas i de. flesta andra staters grundlagar och särskildt i den norska, nemligen nationens rätt att genom sina ombud bedömma halten af de principer, hvilka icke bloft ienstaka fall utan i en gifven tidsföljd ledt regeringens handlingssätt. Detta anse vi just utgöra den innersta grundtanken i vår regeringsform, det i egentligaste mening moraliska deruti. Då hvarje individs verksamhet fortgår icke i blotta punkter utan i en sammanhbängande kontinuitet, skulle väl deras Verkärnlnet, åt hvilka statens förvaltning är anförtrodd, icke följa samma naturlag, och i sådant fall äfven ansvaret mera drabba det bela än delarne? Eller hvilken skulle väl annars ett sådant ansvar drabba, om ej regentens okränkbara person? Det är för att undvika ett slikt inkonstitutionelt förfarande som dot är af viot för kommande ständer att na.