Aftonbladet – 26 januari 1856, sida 3

den tillät de båda länderna hafva tvenne kyrkor, räknar man Skottlands pånyttfödelse i alla riktningar af mensklig kraftutveckling; och dessa välgörande följder skulle ha visat sig ännu tidigare och märkbarare, så framt det ej hade fallit det 1712 segrande torypartiet in att genom ett parlamentariskt maktspråk återinföra den patronatsrätt, hvilken till följd af 1690 års akt hade blifvit öfverflyttad på sockenråd. De sekelgamla missnöjen, som blefvo en följd af denna tanklösa åtgärd, slutade ej förr än med den stora söndring inom skottska statskyrkan, som föranledde den s. k. frikyrkans uppkomst. Emellertid hade, med undantag af detta Jättsinniga ingripande i skottska församlingen rättigheter, be angelägenheter från Englands sida i allmänhet varit mild och försonande, hvilket ock mer än någonting annat verkat de båda nationernas innerligaste sammanslutning. Helt olika hade behandlingssättet varit iafseende på Irland. Redan från början behandolyckliga land från Englands sida sedermera allt framgent fått lida allt hvad stamhat och religionshat i förening kunna åstadkemma, och såsom det långvarigaste af sina lidanden fått på sig inqvarterad en främmande kyrka med hela dess kostsamma utstyrsel, denna karrikatur af statskyrklighet, som hånande benämnes Irlands kyrka. Åtskilliga eftergifter ha väl i sednare tider blifvit gjorda, ehuru vanligen för sent och, såsom af fruktan föranledda, med föga tacksamhet emottagna; men ännu qvarstår i hela sin vederstygglighet den förfärliga anomalien af ett rikt lönadt presterskap, förkunnande en lära, hvaruppå knappt tiondedelen af befolkningen tror, ehuru den måste betala sin sista skärf för hvad den betraktar såsom kätterier. Strängt gisslade och klart belysta finner man här dessa missförhållanden i talen om irländska kyrkan och Maynoothseminarium (en uppfostringsanstalt för katolska prester, hvilken länge af staten åtnjutit ett ärligt anslag, för hvars tillökning hr Macaulay talade.) I tvenne andra ämnen, hvilka äfven inom vår representation nyligen förevarit, nemligen judarnes emancipation och om konfessionella förklaringar såsom vilkor för platser vid universiteterna finner man äfven tvenne anföranden, utmärkta af bindande bevisning och uttryckets kraft. Hvad den förra frågan angår, handlade det ej här såsom hos oss om en tillökning af de celler, i hvilka judarne sedan långliga tider äro instängda (redan länge ha de fått gå lösa kring hela England), utan — rysvärdt att uttala! — om ingenting mindre än att tilldela dem politiska rättigheter. Emot invändningen om faran att ge dem politisk makt anmärker Macaulay träffande, att man i sjelfva verket från judarne endast undanhåller skenet och namnet af denna makt, men låter dem behålla väsendet deraf, som är egendom, lös lika väl som fast. Beskyllningen, att de af naturen är ett lågsinnadt, sniket. penninghopskrapande slägte, att de ha obenägenhet emot alla hederliga yrken, att ocker är den enda handtering, för hvilken de iuga, att de sakna alla upphöjda och vackra känslor, besvarar hr Macaulay i utdrag, dem vi här ej kunna neka oss nöjet att ordagrannt anföra: Sådant har i alla tider varit bigotta personers sätt att räsonera. De underlåta aldrig att till försvar för förtrycket anföra de laster, dem förtryeket alstrat. England har för judarne visat sig endast vill hälften såsom ett fådefnesland; och vi skulle klandra dem, att de för England ej känna mer än en half fosterlendskärlek. Vi behandla dem såsom slafvar och förebrå dem sedan, att de ej omfatta hederliga yrken. Vi förbjödo dem länge att ega jord, eh vi klaga öfver att de hufvudsakligen sysselsätta sig med handel. Vi utestänga dem ifrån ärelystnaiens allabanör doch förakta dem sedan, emedan de saga sin tillflykt till snikenheten. I många sekler ha vi uti alla våra afhandlingar med dem missbrukat rår omåtliga öfrvervigt i styrka, och edan äro vi missnöjda med att de begagna sig af denna list, som är den srages naturliga och vanliga försvar emot den starkes våld. Men ha de då alltid varit ett blott penningevexlanide, penningesamlande slägte? Ingen känner bättre än min värde vän, ledamoten för Oxfords universitet, att det icke finnes någonting i deras nationalkarakter, som gör dem oekiekliga för nedborgarens högsta pligter. Han vet, att i eirilisationens barndom, då vår 8 var lika vild som Nya Guinea, då vetenskaper och konster ännu voro för Athen okända, då knappt en halmtäckt koja stod på en plats, der sedan Rom uppfördes, detta föraktade folk hade sina befästade städer öeh eederpalatser, sitt prunkande tempel, sina handelsflottor, sina skoler för helig kunskap, sina stora statsmän oeh krigare, sina noaturfilosofer, sina häfdateeknare och sina skalder. Hvilken nation bar väl någonsin manligare kämpat med förtviflade ötsigter för sitt oberoende och sin religion? Hvilken nation gaf väl någonsia i sin döds kamp sådana utmärkta prof af hvad en tapper förtviflan förmår? Och om under många århundradens topp de förtryckta ättlingarne af hjeltar och visa vanslägtats ifrån sins förfäders egenskaper, om de, utestängda ifrån lagens välsignelser oeh nedböjda under slafveriets ok, håfvå lårt sig några äf de olater som tillhöra biltoga oeh slafvar, böra vi anse detta såsom en förebråelse emot dem? Böra vi ej fasthellre betrakta det såsom ett ämne till blygsel och samvetsagg för oss sjelfva? Låtom oss göra dem rättvisa! Låtom oss för dem öppna underhusets portar! Låtom oss Öppna för dem hvarje bana, på bvilken talang och kraft kunna uivecklas. Men innan vi gjort detta, fördristom oss icke att säga, det intot snille finnes ibland Esaias landsmän, ingen hereism ibland Maecabbernas ättlingar ! I sitt anförande om ,konfessionella förklaringar, såsom vilkor för platser vid de skottska universiteterna, besvarar talaren den äfven hos oss ej sällsporda invändningen, att verldslig. kunskap utan att vara åtföljd af sund religiös tro och utan att vara helgad af religiös: känsla, vore icke blott: onyttig utan bestämdt skadlig, vore en förbannelse för egaren, en förbannelse för samhbället,, med en förklaring, att en sådan sats tillämpad på lifvets verkliga angelägenheter vore alltför vidunderlig, alltför löjlig att ens: påkalla en allvarsam vederlägggning. Menar man allvars att om, befaälhafvaren på en ostindiefarare är nian, skulle det våra bättre för honom sjelf. haös besättning och hans passagerare, att han ej visste huru han skulle begagna sin qvadrant och sina kronometrar? Är: det allvarsamt menadt, att om en Vi re, vore TNT RR a LR andlingen af det förenade konungarikets kyrkliga adt såsom en eröfrad provins, hade dettaj.