Aftonbladet – 26 januari 1856, sida 3

LITTERATUR. Borgerlig frihet och samvetsfrihet. Smärre Valda Skrifter af F. B. Maeaulay. Andre häftet (innehållande Parlamentetal). Öfversättning. Upsala. Wahlström et komp. 1855. Då vi för några år sedan först gjorde be kantskap med History of England af denne författare, då ännu föga känd inom Sverge, förvånades vi af den om grundlig lärdom, klar öfverblick, lycklig grupperingskonst vittnande häfdatecknareförmåga, som deruti uppenbarar sig i förening med en antikt enkel och dock ej sällan af sprittande qvickhet glänsande stil. Då vi sednare kommo i tillfälle att läsa och omläsa den äldre samling af uppsatser i Edinburgh Rewiew, hvilka särskildt utkommit under titeln Critical and Historical Essays, fingo vi en ny anledning att beundra Macaulays mångsidiga talang i tecknandet ej mindre af vigtiga kulturperioder än af historiska och litterära personligheter. Antingen han till ämne för sina taflor väljer sextonde seklets antireformatoriska sträfvanden eller britiska väldets uppkomst i Ostindien, eller han vill porträttera de kolossala bilderna af en Macchiavelli, Milton, Byron, eller han införer läsaren i de politiska faktionernas hvirfvel under Georg II:s och Georg III:s regeringar eller i de samtidiga hofintrigernas kamarilla-atmosfer, skönjes alltjemt den ämnet beherrskande, skarpt tecknande, rikt färgläggande handen. Uti allt, äfven : det skenbart prosaiska, förråder sig samma friska poetiska källåder, som uti bunden form möter oss i Lays of Ancient Romep, der den svåra uppgiften, att ikläda de uråldriga ro: merska sagorna balladens drägt, blifvit at Macaulay löst på ett sätt, som bör tillfredsställa äfven den ömtåligaste granskare.. Det arbete vi här anmäla framställer en ny, ej mindre intressant sida af vår författare. Här är det parlamentstalaren och statsmannen Macaulay, som uppträder, utrustad icke blott med det fria manliga ordets betydande makt, utan ock — hvad mera är — erbjudande såsom hypotek för detta ord. ett lif, helgadt åt frihetens, menniskovärdets och framåtskridandets tjenst. I oppositionens leder eller på skattkammarens bänk (Hr Macaulay var ledamot af Melbourneska kabinettet) glömde han aldrig, icke ens för ett ögonbliek, dessa grundsatser. Han hörde ej till antalet af dessa politiei, lika litet sällsynta i England som annorstädes, hvilka rastlöst äflas att medelst konoessioner erhålla en taburett, och genom samma medel der få qvarsitta. Hvarje dagtingande med sin öfvertygelse var och förblef honom främmande. — Uti förordet till den på hans eget föranstaltande utgifna samlingen af parlamentstal tillkännagifyer författaren anledningen till deras offentliggörande i tryck. En spekulant hade nemligen utan talarens samtycke för egen räkning ombesörjt en upplaga, så full af fel, misstag och förvrängningar, att den berömde; underhusledamoten häraf fann sig föranlåten att sjelf låta utgifva en annan, för hvars reala, om ock ej fullt verbala, korrekthet han sålunda iklädt sig ansvaret. Isamma förord begagnar han tillfället att göra ett slags apologi för den häftighet iton, hvarmed han under stridens hetta angripit sin ryktbaraste, då redan med döden afgångne motståndare, sir Robert Peel, utan att likväl isak taga tillbaka någon af sinä anmärkningar emot denne statsmans taktik, som vanligen bestod deruti att så länge han befann sig i oppositionen smeka alla tories, prelater och orangemän, för att med deras biträde kunna öfverändakasta whigkabinettet, men att, då detta slutligen lyckats och han väl hunnit blifva premierminister, föreslå den ena billen efter den andra i strid med dessa partiers intressen. Då vi förlidet år till vår anmälan af Macaulays smärre skrifter 1:a häftety bifogade en önskan derom, att äfven några af Macaulays parlamentstal skulle på svenska återgifvas, gläder det oss, att denna önskan nu blifvit uppfylld, äfvensom att urvalet af ämnen har skett med hänseende till de förhållanden, som i närvarande stund för vårt fosterland äro af högsta intresse. Det kyrkliga lifvets emancipation ifrån den borgerliga tvångströjan och folkopinionens inflytande på representationen samt den sednares på förvaltningen utgöra nemligen de stora uppgifter, hvilka, redan länge hos våra anglosachsiska stamförvandter hufvudsakligen lösta, äfven hos oss i främsta rummet påkalla den närmaste framtidens uppmärksamhet, liksom dessa frågors fördröjda lösning är hvad som egentligen föranleder den oro, som genomgår tiden Ingen protestantisk stat har väl i äldre ti