Aftonbladet – 24 januari 1856, sida 2

är kyrkan tom och hela min församling bortå,,. I kyrkogården här rundtomkring hvila de alla nu, och gröna tufvor växa öfver deras grafvarl ; 4 Marie Louise, som med hämmad. andedrägt lyssnat till hans ord, såg en stor tår rulla från hans öga och falla ned på det lilla:tornets spets, der den. nu, af solljuset -genomträngd, satt och glänste som en gyllene kula, Hon trodde sig äfven upptäcka på denha kula ett kors; men detta kors var ingenting annat än artistens smärta öfver sitt fruktlösa verk, Hon förde till sina ögon sin fina spetsrika battistduk, men när hon tog den från ögonen igen, förde denna med. sig några tårar från ett ömt och deltagande hjerta. Kanske erfor hon nu för första gången i sitt lif, att den sorglösa solbeglänsta stig, på hvilken hennes ungdom dansade fram, icke blifvit allas lott här i verlden. i Hennes blickar sökte ånyo fönstret. Den förskönande solstrålen hade flytt: Men ännu stod byggmästaren sorgsen och böjd öfver sin fattiga kyrka, ; Alla, äfven de starkaste, hafva sin svaga sida. Rör vid den med ett finger af silke blott, och de skola stå slagne, modfällde och hopplöse; om också sjelfva feernas drottning stode bredvid och öfversållade dem med Orientens ädlaste perlor. —! Längre fram på dagen rullade grefvens vagn långsamt och försigtigt utför Berga backe, Kusken satt på sin gamla plats och med stark af motgången pröfvad arm höll han inne det något oroliga spannet. Efter : vagnen gingo grefven och-.hans dotter arm i arm,-beledsagade af deras unge artige vän, nu glad ogh;skämtande som förr. Han ville följa dem till slutet af backen. Vagnen, kommen. på je mnare väg, stannade, Grefven skakade sin värds hand, tackade honom för hans hjelpsamhet och allt det besvär han haft för deras skull samt bad