Aftonbladet – 21 januari 1856, sida 3

sot. gammalt språk, en del läsa latin, men ej grekiska och hebreiska, samt slutligen en annan del åter latin och grekiska, men ej hebreiska. Sysselsättandet af de dispenserade å de timmar, då något af de språk läses, hvarifrån de blifvit befriade, synes möta många svårigheter; och i ett eller annat fall — heter det i upplysningarne, — låter det såsom skulle deras extratimmar endast medföra ringa frukt. Man har stundom, synbarligen blott för att på något vis sysselsätta dem, tagit till hvad som helst; det är t. ex. ganska kuriöst att på somliga ställen finna läseordningen för de dispenserade, d. v. s. hvad man eljest äfven plägar kalla realisterna, innehålla ett större antal lärotimmar i teologien än för de öfriga, ett förhållande, hvartill väl svårligen något förnuftigt skäl kan uppgifvas. Dessa svårigheter kunna icke med bibehållande af läroverkets anbefallda enhet häfvas, utan att både lärare och läroverksstyrelser göra sig vida mera besvär, än hittills i allmänhet varit fallet för ett planmessigt ordnande af undervisningen. Ett radikalt sätt att häfva dem vore emellertid att afskaffa hela dispensväsendet, hvilket åter numera icke låter sig göra, med mindre de gamla språken alldeles försvinna från elementarläroverket.. Och vi hafva redan uttalat vår öfvertygelse, att den tid icke är alltför aflägsen, då detta. kommer att ske, ehuru vi icke anse ögonblicket derför ännu vara inne. Men så länge de gamla språken ännu qvarstå inom de allmänna läroverken, är det klart, att de ofvar—nämda svårigheterna i alla fall kunna betydligt minskas redan genom uppskjutandet af denna undervisning till de högre klasserna.. Det är möjligt, att denna omständighet i sin mån bidragit till det framskjutande af iatinläsningen, som redan i så många läroverk vidtagits. Men visst är, att denna åtgärd i ännu vida högre grad påkallas af de många pedagogiska m. fl. skäl, som alldeles oberoende af dpesskaspndet och de större eller mindre svårigheter, hvilka deraf må förorsakas, afgjordt tala för språkundervisningens begynnande med och grundläggande genom moders-målet och de lefvande språken, innan ungdomen i vår tid sysselsättes med läsningen af de gamla. Före 14 å 15 års ålder borde i allmänhet ungdomen i de svenska skolorna icke numera få börja latinläsningen. Att på den punkt, , der saken för närvarande står, uti en ny skol— ordning. bevilja uppskof med latinläsandet till! 2:a eller 3:e klassen, med bibehållande af; dispensrätten (som dessutom under sådant förhållande icke utan ett högst orättmätigt våld kan afskaffas), skulle endast tjena att bibehålla de svårigheter, som nu förefinnas och som ofvan blifvit anmärkta, utan att föra mer än ett tuppfjät närmare frågans rätta lösninI Norge och Danmark börjar man väl äfr 3 latinläsningen i 3:e klassen; men detbör .Y7en förgätas, att åldern vid inträde i skolr icke är högre än hos oss. Dettasenare fört såll sr eger äfven rum i Tyskland, hvarför , ande tinet der visserligen ännu temlig en rod inträder redan i lägsta klassen af q gt skolorna eller gymnasierna, deta förp. ärda i verkligheten icke är att anse ar -allande än om hos oss, med den .. -Porlunda, gifna tidigare inträdesålden ik ln medläsningen började för, 2: Y skolan, latin. sen: en omständighet. som sil ller 3:0 klas. : -ghet, som alltför mycket för. bisetts af dem som förfäktat eller äni.. sol fäkta latinläsningen i vår lägsta kl Vnnu föråriga lärjungar. gsta klass med 8i skola eh annan gång särskilt återk ma till angelägenheten uu Eg År öj ia den såsom vilkor för intagning i läroverken stadgade åldern. Här hafva vi egentliger endäst velat fästa uppmärksamheten på nägia af .de närmaste verkningarne af de ana språkens åt-sig-makande, inom elementarläroverken, och skola härnäst, enligt de ofta åberopade Upplysningarne, visa hvad de öfriga studierna vid elementarläroverket hafva vunnit på de hittills inträffade förändringarne.