Aftonbladet – 21 januari 1856, sida 3

kunna börja grekiska, som begagnar sig afundervisningen i detta språk. Inom samma klasser hafva omkring dubbelt så många begärt dispens från grekiskan som från latin. Dessa siffror tillkännagifva temligen tydligt, hurudan den allmänna opinionen är i denna fråga. Man bör för öfrigt ingalunda uti denna opinion se någon missaktning för grekiska språket och litteraturen i och för sig, utan blott den allt allmännare kring sig gripande öfvertygelsen om detta språks olämplighet och obehöflighet såsom undervisningsämne i elementarläroverket. På detta sätt kan man emellertid numera icke betrakta hvarken hebreiskan eller ens grekiskan, i afseende på deras förhållande till den allmänna elementarundervisningen, annatän såsom en död massa, som tynger på denna undervisning och tills vidare i sin mån hindrar dess förnuftiga och tidsenliga utveckling. Vi tro således, att likasom ingenting kunde vara mera befogadt än att genast utesluta hebreiskan från elementarundervisningen, likaså skulle en sådan åtgärd, i fall den vidtoges, till och med i afseende på grekiskan redan nu kunna med fog försvaras och äfven vinna godkännande af en allmännare opinion. Detsamma torde deremot ännu icke i lika grad kunna sägas i fråga om latinet. Detta språk bibehålles ännu, i följd af det inrotade föreställningssätt, som dermed så länge bedrifvit ett slags afguderi, en viss förtrollningsmakt öfver många sinnen, till och med stundom öfver personer, gom knappt nog läst en latinsk glosa. Endast härigenom kan man också förklara vissa underliga företeelser inom skolorna, såsom t. ex. den bizarra, förut omnämda ordning, som uti en skola blifvit införd, att äfven lärjungarne på apologistlinien skola åtminstone uti en klass, det vill säga under ett års tid, läsa något latin. Det ser alldeles ut såsom skulle man tro, att äfven blott det flyktigaste bestänkande med några latinska glosors vigvatten eger nog kraft för att åstadkomma underverk. Emellertid har, allt detta oaktadt, äfven latinet fått maka åt sig. Och detta har skett, icke på grund af något påbud — hvarföre också uti en del, ehuru få, skolor något så beskaffadt åtmakande icke alls försports — utan, så vidt man kan döma, endast i följd af sakernas eget tvång och lärarnes öfvertygelse om ändamålsenligheten af ett sådant eftergifvande för tidens fordringar. Såsom bekant är, stadgar den ännu (på papperet) gällande skolordningen, att latin skall läras redan i skolans nedersta klass, uti hvilken gossar få upptagas redan vid 8 års ålder. Vid stiftandet för några och tjugu år sedan af nya elementarskolan, som gjordes oberoende af den för de öfriga läreverken gällande skolordningen, ansågs nödigt eller lämpligt att låta undervisningen i latinet för dem, som ville deraf begagna sig, begynna först i 3:dje klassen. Enligt hvad man nu erfar af Upplysningarne, äro dessa förhållanden redan så förändrade, att i nya elementarskolan undervisning i latin numera icke förekommer förr än 1 5:te klassen, och att af de öfriga läroverken, från hvilka uppgifter inkommit och der enligt skolordningen latinläsningen egentligen borde börja i första klassen, 15 hafva uppskjutit begynnandet af denna undervisning till 2:dra klassen, 12 till den 3:dje och 2 ända till den 4:de. De som ännu begynna med latin redan i första klassen äro bland de större läroverken hufvudsakligen endast de i Karlstad, Kristianstad och Jönköping, lärdomsskolorna i Stockholm ) samt några mindre skolor, särdeles i Lunds stift, om hvilka senare likväl bör erinras, att de, ehuru endast bestående af 3 till 4 klasser. likväl dimittera till universitetet och sålunda måste utgöra undantag, : Men icke nog dermed, att latinläsandet i allmänhet blifvit uppskjutet; antalet af dem, som verkligen lära latin inom de klasser, der undervisning deruti kan komma i fråga, har äfven i följd af den medgifna dispensen undergått en betydlig förminskning. Man finner nemligen af de uti Upplysningarne meddelade sifferuppgifterna, att uti de klasser, der latinet inträdt som läroämne, oåkring en fjerdedel af lärjungarne begärt befrielse derifrån, i fråga om de läroverk, som dimittera till universitetet, och omkring hälften i fråga om de mindre läroverken. Fordrades icke kännedom af latinet för vissa embetsexamina, så skulle säkerligen antalet af dem, som begära dispens, hastigt och i en utomordentlig grad ökas. Språkets ställning i skolan är med ett ord numera sådan, att det snart icke längre kan anses annorlunda än såsom påtvingadi. Tvånget att lära de gamla språken, och bland dem företrädesvis latinet, har visserligen till någon del, såsom vi visat, undanröjts genom dispensrätten, hvilken ock, enligt hvad Upplysningarne ådagalägga, långt allmännare begagnas än förmodligen någon väntat; likväl kan det af orsaker, som förut anförts. icke sägas helt och hållet hafva upphört. Dispenseringen är ock i sig sjelf, så länge man envisas att bibehålla det gamla klasssystemet, en ganska olämplig sak, till följd af det myckna onda, som förorsakas af att i samma klass en del lärjungar icke läsa nå) Fill dessa bör, enligt hvad man har sig bekant, äfven läggas läroverket i Wexiö, ehuru Upplysningarne ingenting derom innehålla, i saknad af alla uppgifter från detta läroverk. Såsom en egenhet, som förtjenar att särskilt nämnas för sin vidunderlighet, må äfven erinras, att man vid en af lärdomsskolorna i hufvudstaden (Clara församlings) till och med infört latinet uti en så kallad förberedande klass, hvilken man tillagt nedom första klassen och hvari barn upptagas, som ieke ännu ens kunna riktigt läsa innan sitt modersmål!